Sång, Pär ©2004, Robert Naverstam Hornsgatan 64b, Södermalm. Ej publicerat Vers 1: Jag sitter denna morgon, här i solen på en bänk, det är morgon på Söder i Stockholm. Jag kastar en tanke, på en kär gammal vän. Jag minns dig som du var, dina böcker, vårt prat, vår färg, den var röd som solen. Jag minns dig med värme, jag minns dig som du var, med dina böcker och vårt prat. Vår färg var röd som solen. På bänken där jag sitter, är det nog tjugo och något varmt, jag minns dig och dina böcker, ja din färg var röd som solen. Dig kunde man lita på, det kunde man inte på andra, aldrig någonsin, att någon annan än Agneta, kom i din närhet. Nu här på Söder, duggar barnen tätt som, ja. Där jag är, där är det som det är. När man pratar om detta, så kallar man det, penisavund. Är det att vara avundsjuk, att vilja bli betraktad som en människa? Men dig kunde man lita på, det var ju så det var, ja din färg den var röd som solen. Vad jag drömde om då, på 70 och något, det var väl någon spänn mer i timmen, och ett skjut. Jag fick inget skjut, inte ett enda, jo faktiskt nästan ett. Men nu är det nog, nästan tjugofem år sedan sist, hur det nu än är, och var med det som är. Men dig kunde man lita på, du såg aldrig på någon annan än Agneta, och vår färg, den var röd, som solen. Vers 2: Ja du hade en tjej som du gillade och en syrra som du aldrig träffa privat Vi hade många gemensamma vänner. Jag gillade dem, och jag gillar dem väl än, men visst gör det ont ibland. Ja minnen är minnen, nu är det väl tjugofem år sedan jag älskade sist. Men jag har aldrig gjort det, med någon jag älskat, det är faktiskt så, även om ni nog tror jag skarvar. Ja minnen är minnen, även om det gör ont ibland. Vad det blev av din syrra, inte vet jag det, men du bor i Danderyd nu, så vitt jag vet. Du har stor villa, och några barn, vad det annars blivit av dig, eller vad du gör idag, inte vet jag det. Men vår färg då, den var röd, som solen. På bänken där jag sitter, här är det väl tjugo och något varmt. Ja jag minns dig och dina böcker, ja din färg den var röd som solen. Dig kunde man lita på, det kunde man inte på andra. Nu är det nästan bara jag kvar, av alla vänner har det blivit fiender. Men då var jag ung, och röd som solen var min färg. Ja röd som solen var vår färg. Vad jag drömde om då, på 70 och något, det var väl någon spänn mer i timmen, och en tjej. Men jag har aldrig haft ens en enda tjej som jag älskat. Jag har barn, det må så vara. Men jag har aldrig älskat, med någon jag älskat, man är väl underlägsen. Men jag minns dig, och dina böcker, jag minns att jag älskade flickor vi kände. Men man är väl underlägsen, det blev aldrig något, med en enda av dem. Men dig kunde man lita på, och vår färg, den var röd som solen. Vers 3: Det kommer en nyare polare gående, han ropar glatt efter mig, här på Monteliusvägen på Söder. Han säger glatt, att han varit hos någon bekant och druckit kaffe. Vi pratar om folk som går förbi, och om mina vettskrämda rader. Jag säger att jag gått ut, för att skriva något om en gammal vän. Jag säger att jag tyvärr, förlorat kontakten med nästan alla. Jag undrar stilla, hur han har det med sådant här, men det är ju inget man pratar om, knappt ens privat. Men jag säger till min nya kontakt, att jag skrivit några rader om en gammal vän, och att jag skall gå hem sedan, och skriva ut vad jag plitat ner. Efter en liten stunds prat, skiljs våra vägar åt, han skall väl hem, för han har ett hem har han sagt. På vägen där vi står, tänker jag förbannat, jag fick inte min spänn mer i timmen. Man fick inget skjut, man fick ingen vän man älskade, även om jag har barn idag. Modern hennes må väl bli sur, om hon läser detta. Men så många gånger som hon gjorde slut så kan väl inte dessa rader göra så stor skillnad? Det var somdet var, och det är som det är, men vår färg Pär, ja din och min Pär, den var röd, som solen. Kvinnan jag har barnet med, hon är nog glad, att slippa mig idag. Men din färg Pär, ja vår färg då Pär, den var röd som solen. Vers 4 Vad jag drömde om då, på 70 och något, det var väl någon spänn mer i timmen, och en tjej. Men än efter alla dessa år, så har jag aldrig haft ens en enda endaste liten flicka som jag älskat. Men man är väl underlägsen, man är väl ett kräk. Men dig minns jag, och dina böcker. Jag minns att jag aldrig träffade ens en enda tjej, varken då eller nu, som älskade mig, eller som jag älskade med. Men kär var man alltid. Ja ung, dum och kär var man alltid. Men det blev inget ändå. Man är väl underlägsen. Men jag minns dig, och dina böcker, och jag minns att jag nog velat ha, någon spänn mer i timmen. Men det blev varken det eller annat. Nu är det bara den nya kontakten och jag kvar här. Jag tänker irriterad, mitt jobb har jag inte kvar, nej nästan inget, har jag kvar. Men jag tar mitt block, och vi skiljs åt, han min nya kontakt och jag. Jag går och tar en läsk, där helt nära på ett fik. Han är väl ok tänker jag, om min nya vän. Men dig har jag inte träffat, på så himla många år. Alla har man förlorat. Inget har man kvar, mer än en liten etta på Söder. Men den ligger på Söder, ja jag bor mitt på Söder. Men jag tänker på dig, vad gör du idag, du min gamla vän? Jag sitter denna morgon, här i solen på en bänk, det är sensommarmorgon här i gamla Eken. Jag kastar en tanke, på en kär gammal vän. Jag minns dig som du var, med dina böcker, och vårt prat, vår färg, den var röd som solen. Jag minns dig med värme, jag minns dig som du var, med dina böcker och vårt prat. Vår färg den var röd som solen. SLUT