On both Sides

[ Home ] [ Up ] [ About myself and otherwise ] [ About Stockholm, startpage ] [ Adam and Eve ]

 

These pages are for the combined philosophical works and paintings by Robert Naverstam.

If you use the new internet explorer 8, as I understand, you then can translate the texts, if in

Swedish into any of the other included languages

          On both sides 01, My father, Robert Naverstam Jag satt hemma hos dig, min fader, för alla dessa år sedan. Det var, nästan första gången vi sågs, sedan du lämnade oss och mig, för den där Ulla, den där skatan, som min mor sade. Ulla var där, det var bara vi tre, det var som vanligt sade du. Efteråt så körde du mig hem, du hade en gammal Volvo. Det gick väl bra. Jag kom hem, jag vet inte, det var väl inget mer. Vad kan jag säga? Nu är du död, som de säger, och som de sade. Jag saknar dig ändå, men kunde jag lita på dig? Du pratade många år senare, om grannen under mig, denne som sade du, ringde till honom, och sade saker om mig. Då hade du skiljt dig från Ulla, eller hon hade dragit, för någon annan, som alla sade. Vad du menade, inte vet jag det. Det du sade, var att grannen under mig, vaknade av min klocka alla morgnar. Det upprepade du, i all evighet, varför du sade så, inte vet jag. Jag såg aldrig denne, granne under mig. Jag såg inte grannen under dem mittemot heller. Vad de var för några, och vad de gjorde, det vet inte jag, det var som att den delen av trappen inte fanns. Jag saknade en fader, när jag växte upp, och en stor, varm, kärleksfull frisk moder, som jag kände, orkade med mig. Jag saknade en syster, en bror, eller båda. Jag saknade, allt det där, som de flesta andra barn hade. Nu alla dessa år efteråt, jag undrar, var det du, som spöade mig, där i skolan? Även om det inte var du, personligen, så var det nog så, det var din frånvaro, som slog de hårda slagen, i magen på mig. Det var din frånvaro, som jag blev spöad av. Det var nog så. Efter något år, innan eller efter, minns inte. Men jag minns, min nästan första kärlek. Hon var vacker som en vårmorgon. Hennes hand var liten, och jag minns inte, om jag tog den, eller inte. Vi gick hela vägen, till hennes port. Jag hade, som jag mindes, eller hur det än var, hur var det? Jag bodde hos en annan familj, än min vanliga, för tillfället sade de. Var det helt enkelt så, att min moder, höll på att förla mig? Det kanske ändå, var så det var. Hur det var exakt, jag minns inte. Jag mindes, att hon sade, att hon skulle in på en skrapning, som hon kallade det. Vad det var, vet inte. Men jag minns att jag blev ledsen. Jag kanske till och med, frågade henne, om hon skulle dö. Jag mindes, att hon tog med mig, till en familj, som hon sade skulle ha hand om mig, tills hon kom tillbaka. Ändå var det ju du. Även om jag minns, jag minns, de hårda slagen på min kropp. Även om som jag minns det, det var en ung man från skolan. Jag har aldrig orkat rota i allt det där. Var det så, att vad han nu heter, eller andra, som rånade mig, på mina veckopengar? Vad skall jag säga? Jag minns inte. Man måste orka minnas. Man måste orka minnas. Man måste orka minnas. Idag har jag varit, på gastroskopi. Jag åkte 66'an dit, och hittade nästan direkt. Jag skulle vara på Ersta vid en 10:30, det gick bra. Jag gick över Slussen hem från Ersta. Det var nog kanske, fruktan i mitt liv, som snurrade runt i magmunnen, så att jag inte kunde svälja riktigt. Jag hade märkt detta, och jag tänkte, att det var nog bäst att kolla, vad det var. Varför orkar jag inte, tampas med vargarna? Man kanske inte behöver tampas med dem. Man kanske bara behöver, se dem, tro sig veta vad de vill, och sedan strunta i dem. Vid Slusstorget, som jag passerade, var det som vanligt. Lite mer tomt än annars, annars var det som vanligt. Jag fortsatte, till Aktivitetshuset. Där åt jag lunch. Det var väl, som vanligt. På pappret jag fick från gastroskopin, sade de, att allt var ok. Jag hoppas det stämmer.

On both sides 1

 

 

          On both sides 02, Robert Naverstam, 2007-10-26 Somewhere there is a flower, a rose of heaven, is that you my love? Whereto are you bound, that is your goal, where does our journey end? Somewhere a rose of heaven, opens its beacon to life, somewhere a bee, is drinking the juice, of an opened blossom, quite a usual morning in heaven. Whereto are we bound, where will it all end, my friend, my friend, will it ever end? What is heaven, what is love? I do not have love my friend. I always, every night, go to bed, alone. I wake up, every morning, without a friend, at my side. It has been like that, for many a year now. What is heaven, what is love? Do you have love my friend? I am sorry to say, I do not have love. I am sad to say, no one love me, at least not, to the extent, that she, wants to wake up, beside me. That is a fact, even if someone might find it, strange, or what? But somewhere, there is a flower, the rose of heaven. Who is that my love? Whereto are we bound, what is thy goal, o you holy spirit? What is our goal, we the people of earth, whereto are we bound? Is the end, eternal life? Is the end, eternal, to dwell in heaven, for longer a time, than anyone can imagine? What is our goal, o you blessed father, and eternal spirit, what is thy goal? I would like, thy goal, to be eternal, and I think, many others together with me. But I also, want children, in my life, here on earth. I want children, and I am happy to say, that I have. Blessed are we, thy children on our earth, blessed I hope, is my child, whom I love. I love my children. We love our earth. It is a sacred and a holy place, for all that is living here. Yes, I love you my child. We all love our earth. Here we humans are dwelling, yes, we love our earth, for as long time, that is ours. Heaven has given it to us, as a loan. Heaven has given it to us, for us, to have it as our own, for a second, of a millennium, in the history, of our surroundings. What is it, o you beloved father, what is life, what is love, where are we humans bound? Where are we bound? Will it all ever end? Somewhere there is a flower, a rose of heaven, is that you my love? Where are we all bound, what is your goal, for us, we creeps of earth? Where does our journey end? Will it ever end? I ask you, is our place in heaven, meant to be here, forever? Everything is sacred, even sinners are holy, is that not your aim, o you o almighty spirit? What is thy goal, o you holy father? The rose of heaven, is that you my love? To where are we bound, what is your goal? Where does our journey end? Yes, we creeps of earth, we have our place, here where we are dwelling. We are, the creeps of earth. We are creeps, at the side, of you, o you almighty father. We are, the creeps of earth. Will it ever end? I ask you, as sincere as I can, will it ever end? Also, the creep me, want to know, why does I, not get love? Do I not deserve, to wake up, with someone I love, at my side? Does I not deserve, to make breakfast, a morning, for someone I love? Why not? Why not? Why do you not give, me love? Why do you not give me love? Why do you not, give me, a creep of earth, love? The answer, I do not know. The end of all, no one knows, besides of you. Is the earth, to be here, for longer a time, than we can imagine? Somewhere there is a flower, a rose of heaven. Where is it my love? Now I sit here, looking at a gleaming screen, making small words of magic. Where is the flower, the rose of my love? Where is the goal for my quest, where is the goal, for my quest? Is that you my love? END

Onboth sides 2

 

 

          On both sides 03 new text 2008-08-09 The religious social evolution 1 I do not know to where I am going. I do not know from where I am. I do not know, who you are that read this. I am sorry to have to say this, but as it is for people like me, most people say, you are to end up as a looser. I am someone, as well as the others of you. But as it is, as for the sociological rules for those grown up as me, we end up, worse of than others. Me as most others, I did have a biological father, but he didn't care much. When I was to meet him again, as I had become a young adult, I thought that it was a thing that was to be good for me to do. Someone had told me to take the contact up, to see who he was, as he had left us, my mother and me, when I was very young. I for the time being then a I was a young adult, had a work at an electronics industry. But later I had to end that, as because of harassement from the chiefs and people mainly from the leading staff. But that is many years back in time from now. My father was someone, he later told me, but he didn't have the strength and the responsibility, to support and to cope with me, as his son during my upbringing That was how it was, and as how my life become, what it is today, in many ways a life, that nearly noone would want, if they could chose. Maybe the someone that was my father that I then was to meet, thought I was bad news, as I come to be born, after their faulty interrupted intercourse, that my mother later said was why I become to be born. But then, as I met him and the new wife of his, all these years after my birth, I got a crisis, I fell down into a psychosis, and I became, for the time beeing mentally ill. The thing was that some shrink, had told me to meet him again, and Ulla, the new wife of his, and that it would be a good thing for me to do. It was then for the first time, I was to meet him again, exept for two or three short meetings we had when I was at age 5-6, and one at 13-15 or somewhere around that, during a summervacation I had in the south of Sweden, in Skåne where my relatives from his side of the family, mainly most of them were living. He and the new wife of his was to come there, to live with his mother, my grandmother and her family, for some time during a summervaccation. As it was to become, I then not was to meet him again, before I was about twenty years old. I was for the time beeing undergoing group therapy as a teenager, but as the only one from the group, I did not make it as good as the others. I was the only one, that didn't have had a father present, during the most important years of my upbringing. My mother and me, we wasn't worth it, did he think that? Why should I as a young adult ever think, that he was worth to meet again, did he ever wonder about that? I was brought up alone with her for many years, in our small family of two. As I remember it for now, I then was around 18-19, and I was living with my mother, and a new man of hers. Someone suggested, whom I do not remember, why do you not try to meet him, it might be good for you. My mother had been depressed for many years, and most of that time, she was talking around the short affair of hers and my biolagical father, that was to result in me myself and I. I had some faint memories of her, and him together, but not very many as I remember it for now. I didn't have so many friends as I was to grow up, I was one of those small, lonely boys somewhere on the outside of the networks that most humans seem to be able to build up. The wolves of society said, you Robert you are not worth it. I was a small sensitive boy that seated himself, in the laps of most of the grown ups present, when he had a chance. As I remember it, I was trying to get the love I needed at least in some way. Maybe most people thought, I was an idiot, I do not know. As from up to 5-8 I had some friends, and later one also lonely boy and me, we were spending most of our time together. Yes, I did have some friends, but not many. Why was I not worth it I sometimes wonderd. I did not know what to do then, and I still do not know, what to do for now. Most of the things I do, seem to end up, not as good foe me as they tend to for most others. My life still is on the outside, of most of the networks ordinary people seem to have and to be able to build up. The fact is that I still have a hard time, to get by and to get the help I need to continue to exist, with at least some quality in life. Both my stepfather and my real father are both dead now, and what I shall do with my life, I do not know. My biological father died of cancer, 56 years old, some 10 years after that he and the new wife of his had separated. Was I that bad news for my father, did he think that? He had to pay for me, all those years he later told me in an accusing way, until I was 18 years old, as it is in Sweden. But as I met him then, I think it was a day in the spring, I was to my surprise to find out, that he both was dressed up and even somewhat nervous. Then I was in my twenties, and I begun to understand, that it would be hard, for me to get by. What shall I say to him I thought, what should I do, to be accepted by him, what attitude shall I have to the two of them? He didn't have to pay more alimony for me by then at least, as I was older than 18 at the time. He had fucked my mother, and he then had produced me, that was how it was, that was what at least, what my mother used to say. He didn't take much responsibility for me during my upbringing, or to be frank, we only to meet two or three times before that time as I remember it, and then he and Ulla was to live in a small house, in a new part of Vällingby, or Västerort. He didn't want my mother and the child that I was at the time, but unfortunately for him as everyone used to say, he had produced me. That was how it was, and what it had become, no one can say anything else. I was left all alone, wit the depressed, small woman just in her 40's, she that only sometimes said she was my real mother, why I do not know. Other times she said, I am not your mother. I wanted a girl she said, and that really did hurt me. Was I not as good a boy, for her to love I wondered. I was a tiny, small, scared boy child, and I sat as I remember it, in the laps of most of the grown ups I could find, that let me to. I needed love, but I did not get that, in a really creative way that was to function for me. Why are we, my mother and me, why are we so lonely I often wondered? Why do I not have a father, as all the others, I wonderd? Why does the two of us, not to have such good a life, as most of the others? My mother and me, we were so isolated, and I did not meet many other people daily, exept for for myself her and also the kids in kindergarten, and for her me, and her workmates at the job at the Stockholm Electricity Company, that she had. How shall I cope with the facts of life, I often thought, the facts of my sensitivity, my small size, and my withdrawn attitude? How shall I cope with the terror from my upbringing that was to make me so sensitive as I am, and was? My mother said, that she loved me, in a way that was like a cancer at my soul. How did it, become like that? I did of cause love her, but she sometimes lied about how things was for her, and she showed sometimes despise for me, or at least for the psychological parts of my child person, she didn't like what I needed, or maybe my needs were to demanding, did she not cope with the needs of the small boy that then at the time was me? What can I do more for now? I do not know what more I can do, than to try to continue to exist, and to try to be as good as I can as a human, as a parent, and as a citizen. I do not know what more I can do. Maybe to try to tell my story, the story of me, that is maybe, what a person like me can contribute with. I can try to tell my story. All of us, we are fellow travellers, going forwards in time on earth, to meet whatever destiny, for us to have. As we are here together, as citizens of our planet, as of today, and as all of us are humans, we all certainly do want to have a good life. Some might say, we humans, all of us are not worth it, as we have had all wars, and hatered we have had. Religions and people have stood up against eachothers all since the very first times for us humans. This is the way it has been, for all this time. They try to explain all that with the storys and tales of all religions and otherwise, the story of Adam and Eve, and all the things we say about, how life is for us humans, as a reason to be what it is, as because of that happening and the deadly sin as of eating the apple, and other things. We deserve all good we can get, but as it is, wars and hatered as a way to solve our problems, is putting sticks into the wheels for us humans, and for everyone on our planet. But look at the deers, they do not know their fathers, and many other animals also don't. Look at the ants, look at the fish in the sea. A healthy way to handle the life of a speciment, it doesn't always have to be a neccesary fact, for someone to have a father that you know in person. Most animals in fact, they don't know their father. Things works somehow in some way, for most of them, in spite of all of that. Do they then, have a bad way, to deal with conflicts? Or is their societys not of the same constitution that is promoting development for us humans? Does for example the deers and the ants, not have a way to deal with conflicts, and to promote development, that we the humans have, as for us to end up, as the masters of this planet, and not some other speciment? I mean that humans, don't we have to try to get as good a life as others? Then why are we using violence and hatered to reach the goals that we have put up for ourselves? If we do use that method, we just do not try enough, when compared to other methods, and remember, what is the logical reason for someone else, whom gets friends or family killed, even killed by us, we so sacred humans, why should they then use some other method of communication towards the rest of humanity, and towards the rest of creation? They then almost always mean the ones, that seem not to try, or somehow almost always ends up doing the wrong thing. Decency says we all are worth it. I say I am worth it, but that is not, as of how it was to become. From the laws of evolution, and social happenings, that ruled out as how my life became, it put sticks into the wheel of life, for me as a child, and later as a grown up. I remember her my mother, as a warm and loving, but maybe sometimes also a violent and disoriented person that sometime seemed to feel very sorry for herself and for the life that was to have become hers and mine. I was psychologically a needing child, who needed more than I got, and also as of what has to be said, one that she didn't reach up to the kneed of. She just didn't have the strength and the resources, to make me to function and to get by the daily life of me her son. She didn't make it, as a parent, to create the networks that I, and all humans kneed to get by in their lifes. I can sometimes communicate with most humans in my surroundings. I can talk, hear, see and move, but not always, as up to the limit of total function and to understand what man think about me. I did need a father as a child, and also one later, to support me otherwise and to cope with my life, as beeing a young adult. But my mother she was maybe too ugly, maybe too violent, and maybe to depressed, to get a man that was all normal, as a spouse or otherwise, that was what I remember me thinking, and probably that was how it was. You always told me, that you loved my father soo much. He was your entire world you told me, I never have loved anyone like him you always said. As I understand it for know, you did not reach up to the limit, as up to, what I had to receive from you as a child, to make me a healthy, strong and normal person, both physically and mentally. You were my mother, and I did love you, I can say that for now, and I truly thought you were wonderful. I remembered my father, and I thought, why did he leave us, and make you and me so sorry as we were to have become, and for us to have been so alone and desperate as it was all these years? How could he do that? But that was what he did. The laws of evolution, that has made the horny, happy, positive and beautiful woman, that loved her children and her man, not to much, and not in a destructed way, to be promoted by evolution, that made him probably as I see it today, to skip her and me. I do not know now, always who I am. Sorrow, pain, distress, it tastes bad in my mouth. I did shower this morning. Who are you, all of you, you the wolves of my surroundings? I am in some ways worth it, but your howls are ringing loudly in my ears. People try to make my life miserable. Some people seem to pick out weak persons, for them to harass and to make them persons for others to hate. All aren't always worth it, but would you like to be one of them, to be not worth it, from the laws of evolution, or out of sociological reasons? Would you like, not to be worthy? How would you like, to be skipped by evolution, as she the one that is to raise you, makes your life horrible, as out of the fact, that she doesn't have the energy, and strength, and the courage to reach you up to the needs of you her child, how would you like that? Will you become a small, kneeding terrorist that will make your mothers life a disaster, with all the kneeds that you have, that she can't reach up to? I can say, that I was, a small kneeding disaster and a terrorist for my mother, in many ways. She was my mother, and she of cause loved me, and I loved her back, but the laws of as how us humans work together socially and otherwise, made him skip her, as I see it today. She was not worthy it as a human, to make to have a man in her life that she loved, and that loved her back, someone that was there to support us, her and me, that was what evolution made a reality for us. I remember a nightmare from my upbringing. I thought that I saw her in our kitchen, lying on two chairs, with her legs, stretching out of the gas stove oven we had in our stove in our kitchen, and that her head lay inside in the oven on some pillow. I got as I remember it a terrible shock, what could I have done for that not to have happend? Didn't I love you, why didn't you understand? Why did that happened, such a terrible thing? Was it a fantasy, or did it really happend? Didn't I love you enough? Why were you so depressed, when I loved you, as much as I did? Didn't you love me back, why were things as they were? Why were the two of us all alone? But that was as it was, and for now, it is as it is. I remember a boss I had at Ericson at my work. He used to have meetings with me, as they said that I didn't make the tempo, and the stress at my work. They used to say, that they had to relocate me, as it didn't work for me, and as they thought me to be better of somewhere else. One time I remember a boss saying, we shall burn all of your paintings, they are not good enough. Did say that, what do you think? People around us maybe won't believe me, but that was how it was. They also used to have interrogationsmeetings about the Palme shootings. That then just was some years back at the time being, and everyone always talked about it. I had been out that evening, to meet up with some friends of mine. But they didn't show up, so I sat down at some place I used to go to, and someone said, I saw Olof Palme going by out there. Someone said after some minute or two, did you hear, two or three bangs? Then I said, now they gunned down the poor chap. That was maybe just what they did then. I see people daily, worse of than me. People, losers, I can become one of them anytime, but still I am not, in all ways. Still I am belonging at least a little bit, and my life is what it is. Some of them, the others, they had both a father and a mother, together in love, and maybe also sisters and brothers, that was there to support them, during their upbringing. They make it better than the ones without two parents. If they have sisters and brothers also, as they grow up, they have a better network. The most terrible thing for now is that I do not seem to hear all things people are saying to me. It is as if I am inside of a bubble. The strong ones, with a better working network, they all are worth it, they all deserve it, as it seem to have had, a better start, as out of philosophical and religious reasons. At least for the first years, they tried to take responsibility, for their families. All that counts for us men isn't coming from of our genes. Some are from other circumstances too, things that causes problems, from time to time, as out of social circumstances, for us humans and our race. You Robert, you are not worth it, a priest said. You are not worth it, a therapist said. They say someone is a loser. Most people, the ones that are losers, they don't make it, but in the beginning, of their journey towards their dome, most of them, they still have, half a teaspoon of hope left. As their doom is getting closer and closer, they begin to understand, how weak they are. As I understand it, most of them up to the age of 7-9 years old, the ones that are to become the outcasts and the lonely ones, in many cases, they still have some friends, still they belong a little bit. It all seems to come, the destiny for us humans and others, to come out of some kind of automatic. But later, many of them are to fall down from the scene, they do not make it. But all of it is not out of as I call it automatics. Most things are as I see it, from of a combination of automatics and circumstances. They may say I am a looser, in many ways, now as a grown up, and in other ways too. As the rules of cooperation, that has formed our world, is putting sticks into the wheels of some of the more sensitive human lives, what do you think? I did not have the networks, that I needed, to grow up, and to become a grown up, with the same possibilities as the others of you. It had to feel bad, there has to be pain, as for us humans are to avoid the social situation I had, and also have for now, that is what they say. What are you, and who are you, you Father God? Why are you giving the lonely, small and weak humans, so many more problems, and so much more sorrow in their lives, than the average man? Why is it like that? Evolution, love horny, strong, beautiful happy humans, that is positive and glad. What has that got to do with me, you might think. I am a normal human at least in some ways. Sometimes I have problems, I am not always happy and glad, as I should have been. One thing that often when it has been noticed, have made problems for me during my upbringing, is a small bone at the end of my spinal cord, the last remnants of the tail we once had. On me it still is present. Why I do not know. As I understand it, most humans don't have it left, but I still do have it am afraid. During all years it has caused problems and amusement from other persons. As a child it was a thing for them to harass me for, and for childs and others, to hit me at, to make me feel different, and it was, and is what it is. It maybe made it a little bit harder for me to move about. I might hit it, and I might get it hurt, other that tried to care might have thought. But I can never remember it, to be anything that was a problem, during my holidays in Skåne, when I was there, it all was to be forgotten, and all was just as seen as normal. My small bone at the end of my spinal cord was there never seen as any greater problem at all down there, during my summerholidays as a child. That is a tool for evolution, to give your children boundaries around their social situation, as for us humans how to avoid people to end up with a small needing disaster like me in their lives, stating I am worth it, as a child, and still saying I am worth it as a grown up. I am trying to have a life, just as yours, even as the fact is, that I might become an outcast. When the dogs of society, is howling, what shall I then do? What more can I do, to get what I need? When I die, flowers will blossom, the grass will be greener again, as a pollution, of creation is gone, is that so? Why someone is a creep, I do not know. I know that I was an outcast as a child. I remember the people that harassed me, and I remember the terror they gave me, and I remember me outside of the belongings and networks that most others had. What do I think as of today? I remember you Göran, a psycologician that treated me, and I remember that I thought you were important. I remember you Lillian, and I remember, that I hoped for you to become a giant in your field, and that you could be able to cure almost everything. I hoped that my life was to become a good one, and that I was to become a happy adult as a man, with a good life. Who are you, what made the kids around me terrorise me? You surely aren't creeps, most of you. Most of you are just normal people, thinking about the good for yourself, and for your family. Most of you are worth it. But myself, I did not get, what I needed as a kid. I never was one of you. That was how it was. I love you, my mother said to me, you are the best thing ever to have happened to me she said. But I was anyway most of the time as a kid, feeling like a small and needing disaster, in the eyes of you. But you said that you loved me, in a way that almost chooked me. The stress from me, was that what you didn't make? Why did it become like that? You sometimes said you wanted a girl, not a boy. But I got what I got you said, and I love you anyway you said. Anyway I say for now, anyway? You sometimes also said, you are not my child. If I not am your child, why did you not try to explain to me, what had happened, and how it was? If that was the fact as of what it was, why didn't you try to tell me, what had happened? I needed too much, I was too demanding, and you did not make it, is that how it was? I never, ever, have said, and really meant it, that I didn't love you, and Martin, the man that was to become my stepfather, that we all of us wasn't worth it. Now I say, I am worth it. I know I am worth it, but I do not know, if that is enough. I have a man here at the place responsible for my treatment, here at Södermalm, for the good of it all, and for the good of society. I still sometimes hope that I also shall make it. He says, as I talk to him, I ask him, do you think I have to make changes to my site, for the good of me, and for my feature? Do you think, for the good of my feature, that I should make changes, to my work in the site I have? I do not make anything illegal I say. What shall I do I ask you? I do not get any other incoming mails, more than spam? That is up to yourself he says. I do not know, what you should do, he says. I do not think, that is the problem he says. It tastes bad in my mouth, he says what he says, and he is so much a lookalike of my old friend and later foe. As we grew up, the two of us, we were inseparable. For so many times as a child, and later again, as a young man, I thought, I am very lucky to have a friend just like him. How did it all end then? What happened was, that he when we were just in our twenties, he hit me in my head with some wrench or whatever it was, just some days after that he and a friend of ours, sort of raped me. Later he said, that it was necessary, it had to be done. Might ever such a thing, be seen as necessary? Maybe this is a thing that I should not tell anyone. But I do not know what to do. I am as alone as I am anyway. I do not think, that the two of them, would treat me in any better than they have done up to now. I am still trying to make connections and new friends, for me to be able to live a good life. As far as I see it, I deserve a good life. I have almost never hurt anyone, and I am living and paying my rent, as far as I see it and understand. But as sure as the sky is blue, as sure as the grass is green, as sure as I am a human, I loved you my mother, as much as a small boy child, could love his mother. You my friend, you and others that sometimes cared, at least in some ways, you seem to be worth it, more than me. Why is this so? What more can I do today? You should my mother, you should make me someone special, you should make me someone real, you my mother, should have made me into a winner. Then how will the end be for now? But still, I remember, the cane from my childhood. I remember, that I somehow fell down from my bed. Somehow I was thrown out of the bed, where I was laying, and I hit the floor hard. You are sleeping restlessly my mother said to me with a grin, as I rose up in panic, chock and fear. That was nothing she could do anything about. Somehow I was thrown out of my bed, and she almost laughed about it all, as the whole thing just was excused away, as a small, innocent joke, and me, I was never myself in any real fear. That did not happened to you, as you were worth it. As you had both a father and a mother present as you grew up. Maybe you also had sisters and brothers present, and that they all instinctively reacted in a proper way, and not with humor for the needs of man. Never you seemed to understand how I felt, and I remember faint memories of mine. One memory I remember, that I always have wondered about. It was a memory of me myself and my mother standing in our livingroom. We were standing there in our livingroom in the appartement that we lived in. You were testing a dress that you should make, for a girl child of a friend of ours, and you tested it on me. I do not know how to look back on the memories from these years. Is this made up to be made up memories of mine, or did that really happened? Was this what really happened? I felt harassed by you, as I didn't understand why you were doing that to me, or why it happened. You were putting needles into my body, as if I just was a doll for to test dresses or clothes on. This seems idiotic, but I remember in some way, those memories. Did that really happend? Most of the others, people around me, they all seem happy in their daily lives. I am anyway most of the time happy, other times I am not. They all had all that children like them needed. When they meet the wolves of their surroundings, then they made it, both by instinct, and by the lessons from upbringing. Most of the other children, they had a father, and a mother together with brothers and sisters around them in their daily lives. They all had something in common, as they loved each other, and the families that were evolving happily, and these facts, together with common sence, that make society and humanity to work, and to evolve in a happy way. What more can we say? Love is giving birth, and evil is killing, we all know that. Love can live without evil, but evil cannot live without love, as evil is living out of love. Do you understand me, what I am stating? Do you remember the men they said used you, as for you then to be thrown out of societies networks, as for a fate like yours has to be hard and painful, for people to avoid that? What more can we do they say, we have done all that we can all say. A life as one of the outcasts, that is never one that is what anyone deserves. What more shall a small doomed human say, as a fate like ours is both hard and painful? Those idiots they say, they are not our children. Do you remember, your friends, or the ones who said you were their friend? Do you remember, the one's that flourished, the one's that creation hailed? Do you remember, the one's that everyone liked? They were men everyone said. Most of them, they were loved by their family, and by each other. They and the modern aspects of love were promoted by creation, and by society. They were hailed by other humans and also by evolution, as their social situation was promoted by humanity, as the best way, both for their children, and for everything else, to evolve and to prosper. The others, on the outside, they were creeps, the ones that didn't work, were their enemies in creation, evolution and society was promoting the ones with working families, and things evolved happily. What about the deers then? What about the beaver? What about the bees? What about how not to get another race in our universe, not to see you as something able to cause their doome? Do you think, that the deers would be able to cause any dome? What do you say, about the beavers? I do not know. What do you say, about the bees? I do not know. But I can only say, that as far as I know, I will not cause the doom for anyone. They are causing the doome for themselves, as they are doing what they are doing. They are saying what they are saying, without a sincere meaning. They all are liers and doom makers. I am trying to give birth, and I am not trying to kill. Evil kills, and good is giving birth. Even if evil kills all of the good, I do not think anything will end up in another way. Evil is what it is. The boss of mine called me a good idiot. He said, reality is what it is. You cannot make a deer out of a wolf. Things are what they are. I now ask him and others like him, what would you cast out of creation, a wolf that killed you and the like of you, even just for fun, or a deer, that was living from the grass and the threes, an animal that didn't want to hurt anyone, beeing an animal that was able to exist anyway? Even Jesus they say, did they say, that he was a creep, as he didn't know his father? Or were love the creator of him, and of everything else, that makes it evolve? Love is giving birth, and is nursing, but evil is almost always killing and destroying, is that how it is? Where does then, your own social situation     

On both sides 3

 

 

          On both sides 04, The religious social evolution 2 Where does then, your own social situation fit in? Have you been brought up, in love and happiness together with two parents? Or are you raised in another social situation that not is promoted by creation, as it is an aspect of reality that not is promoted? Is love and happiness something that all of us not are worth? Love and cooperation, is that what makes it tick? Is cooperation in love together with other humans, the fact that is making earth function as a place of living, and to make humanity, and other creatures able to evolve and flourish? As people harass me as of today, I do not know what to do. People that not have that many friends left, for things to function, what can they do then? People do not know, what to do. How can he or she become a friend of someone? How can I know, what to do, and how can I then see when someone is someone to count with as a friend? Is it the fact, that cooperation and love, is what makes it work? Is evil only a killing and destroying factor of evolution? I say that love is giving life, and evil kills. My mother used to say, that we humans, we bear both evil and good inside of us, and that is what makes it evolve. Everyone has both evil and good inside of them, and it makes it function, as what it is. To make all a little bit clearer as from my own point of view I say, that evil cannot win. As evil is killing, goodness is what makes creation survive. Evil lives out of good and then it can survive. But good is creating and it is nourishing. Evil cannot win, as all ceases to exist, as the goodness is gone. Then all is vanishing, and the entire creation is gone, as evil then has to live out of other evil. After that all is gone, both evil and good. But good can win, as it is a nourishing and a creating factor. As from the old viewpoints, good is a nourishing and creating force from God Almighty. That is what it is. Good is nourishing and giving birth, and evil is torturing and killing. If evil wins in the way as it is for now, as I understand it, all will die. If good wins, it will give birth, and everything will become love. If evil wins, all will be dead. Nothing can continue to exist. As evil has killed off all good, it of cause wants to continue to exist, all will die, as evil then have to live from less evil. Then all will die. Do you understand me, and what I mean? How shall we then handle evil? Well, the Americans and many others, they say that democracy is the only good way. They tend to forget, that democracy as a system, the only good and working thing as they say, is born from the French and American revolutions, and they were not totally without bloodshed. They had guillotines in France. They chopped off the heads of hundreds of people from the nobility, and they died, in terror and pain, what else did you think? That was not love, but that was the way it was. Well what shall we then do for now? I am sorry to say, that I do not know, at least not for now. I have pain and fear in my life, all day long. The nobility of these days, they said that their right to rule was from the bible. They said, how will you know what to do with our might and money, if it was yours? You will just destroy what is good for us all, you will not know what to do with your new power. Only as I sleep, I feel a little bit better, but sometime I am also hunted by nightmares. What a peaceful revolutions fate would be as I see it, is probably that it would end in bloodshed, killing and looting. The wolves of society would kill and destroy the forces of good, for the things to continue to be what they have been as long as they can remember they say. The reality to have status quo left, should be the reason for to end it all. But the second Russian revolution did not end that way. What is then the difference, between the different circumstances? What will then our future be, as seen from the times we have now? Then what is for me to do, as it is for me today? What shall I do? People do not chose, where their bed, of upbringing is placed. They do not chose, what bed they are born in. Why then are they born the winners, of the lottery of heaven and hell, if they are born into working families? What can I do, when I feel raped, and when I do not know what has happened? As I see it and remember, noting has happened. But I feel raped. That is how it is. Everyone around me say, look at the peaceful and goodminded so and so sexuals, whatever they are, and the only problem for them is their, this or that neurosis? Well I know, that is not the fact. I got a wrench in the head, and I did never ever believe that to happend. He said he was my friend, and I had known him during almost my entire upbringing. What more can I do? What more can I do? I do not like the situation. What more can I do? Well, that is just how it is. Others doesn't choose their parents either, most of them are born into the situation in which they ends up. As all of us then, are fighting to make it to function for us as for what we are, and earth and society evolves. But if evil wins, everything will die, do you understand what I mean? If good continues to exist, all will continue to function. All will not die. But anyway, as the way it is, all can continue to live, if goodness win, if evil win, all will die, as evil is living out of good. The biggest difference, would be, that all would be love. We will continue to function anyway, most of us, at some level of functioning, for some time at least, almost whatever we do. Many others, like myself, we might perish anyway, almost whatever we do. Almost whatever we do, we are out on deep water. Almost whatever they do, they somehow will make it. What is then wrong? I remember a man from the team that is treating me. Whatever I say, about that something might be wrong with my site, he says, it is just to hard for you to fix, you does not make it to work. Not even a try, to help me, in some real way, with any of the selling of my artwork or otherwise. Why is that so? I do not know, but that is the way it is. He doesn't say, that my incoming mail, in some way might be wrong. He doesn't try to say, or to make me to understand in any way, what is wrong. I do want some advise, as it not seems to work. I see no point as to why I not shall be able to live from the artwork of my site. I ask you our Lord, why does some of your children, not make it? What do they do wrong? I didn't choose, to be a "keychild" as they put it in these days. As I was a child, with a key, around my neck, during my upbringing, in the suburb of my childhood, they said it was terrible and that it was bad for me, yes they said, that it was bad for everything. My mother was rolling and enjoying herself in liking and loving her selfdespice, and the harshness of our situation as of us being on the outside of the usuall boundaries, and not to able to be seen as much worth as most others. She was what she was, and I didn't choose, or did I anyway in some way? It wasn't democracy. It was the dictatorship, of our genes, and of the social situation in the suburb of my upbringing. Together with the small, lonely woman that was my mother, as for how it was, I had to try to make it. I love you she said, you are my sunshine she said, you are worth it she said. I loved your father so much she said, he was the most wonderful person I ever had met. I was so sad and lonely, and he left me, for that monster Ulla. Do I think she told me the truth? I do not know, she probably did, but something was wrong, what more could I do? Do I hate, the men and women around relatives of mine? Do I hate, the one's that had a better start off than me? I do not like it, but I want to have a good life anyway, even if I did not have had as good a place of upbringing, as most of you others had. People as me, many of us, we don't make it. Many of us perish. That is the dictatorship, of our genes, and of our upbringing. That is, the hard truth of our world. We do not make it, as we do not have, both a mother and a father, and maybe also sisters and brothers, together with us, around us, in love as we grow up. What is important for all of us, is that we are to be nourished in love, and for us to be brought up, we their children, to become sturdy and strong adults, that make their life as grown ups. Is that the truth? Is that the truth? Why don't we make it, we the lonely children of the mothers on the outside? Why do some of us begin, to think, that they will make it, and others that they do not? I think it partly is from the fact, that we did not have a mother that was able to reach up to our needs. For my own mother, she was very depressed, and she had lost as she said, the love of her life. She did not have the resources, for her to function she said, as she not was as positive and as glad a woman, for a man to want her. She anyway met a man after some lonely years. She met Martin, and they become a couple, that was how it all ended. But in the beginning, she was not able to reach up, to what I needed at all. What more can I do for her? I had to try to make her glad again, as she was sad. I had to try to make her happy again I thought. I do not want to mess around in the garbage of my upbringing any more, but what more can I do? I will not probablt get any more therapy, I have to try to do something myself. But a person I has come to know from the staff, say that I receive therephy, I do not know myself. We all have to see how it all ends. What more can I do? She was in some ways enjoying our misery, and our situation somewhat on the outside of the usual boundaries, and she was partly as I say, somewhat messing around enjoying herself, in the misery of our situation, as we were on the outside, and as we didn't belong as most others. I do not know why it was like that. I only can see, what happens around me. I can hear my said to be contact person telling me over and over again, it is nothing wrong with your site, or the number of mails you get, it is just too hard, for you to fix. What do you think, I shall say? How shall I react, to a thing like that? Other times he says, that I am to sensitive to receive therapy, and that we have to use other means of working to solve my situation. I am supposed to put my trust into the man, and I cannot get the help for how to make it to work, in other ways as I see it. Can anyone do that? Yes they can make it, if they get help, and they can have a life with a value, if they cooperate and they really try. They all say that the persons in my team, treating me, most of them, they are resourceful and wellmeaning. They are good they say. But for me, I do not even know for certain, if it is one of the members of my team, that I am talking to, sometimes as I call up, or if someone is messing around, and that they just are harrassing me. I think that some idiot maybe is trying to impersonate one of them, as I talk to them. The fact that I don't get even 1 email a year, that is not spam, that is totally normal he says to me, it is just too difficult for you he says, for you to make it to work. Hail to you all, hail to you all you lucky lot, who shall make me into something, hail to you, you the lucky lot that are treating us, we their patients, we cannot get anything better. All of you, I sometimes think, you just love to humiliate us, and it is seen as totally normal, and as a fact for the person in focus, to be treated with respect, and that they get a treatment with respect. Something more about life for us humans and others, as from the times of today, here where we are living? Everywhere around us, in our world, there are young mothers, with the hope of their lives, their children in trams, in front of them. The guy that made them go boom, is since long time vanished, then they all are all alone with their small needing babies. Where are we going? Why does it not work for us? Many do not make it, if they have to be alone. That is just a fact, as hard as anyone to face. Some of them do make it, but why don't they, as other persons seem to make it. I do not understand, and others doesn't either. They in many cases, have too much to take care of. They have a work to take care of, and maybe also sometimes some friends. They have their babies to take care of, cooking meals and tidying their places. Some do make it, but many don't. At least they maybe do not make it, to as good a life as others, for their children. They do not have, a mother, who is enjoying the misery of her and her child's situation, sometimes making small prophesies of disaster for her child, and as of how it all will end up for her and her child, the fact is clear for her and others, her child will not make it. Where is our world bound? Is it so that the ones without both a mother and a father, and maybe sisters and brothers also around them, as they grow up, are to be left on the outside, of the good and nourishing relationships, and the love that in the best cases, is to be there for them and their offspring, to support them, when they need help, or if something bad happens. If they then do not have the persons around them, that are to be there to help them, if it becomes bad then they do not make it, is it as bad as that? Where is our world bound? Everyone needs both a mother and a father in their life, as they grow up. They are building up, the world of their children. If they always say, this or that will maybe happened, what more can I do, she maybe says? What more can I do I say then. As the most important fact of it all, when they are in a twosome around a child, they communicate around their child, about their love for each other, and about the entire world, then they are creating the boundaries for their child, for the limits of their world, and as for that fact is to be important for their child or children. They build up their child's world, all that it knows about as an infant, and later as a grown up adult. They are putting up, and they are explaining the world for their child. They talk to each other around the child, they communicate to their children, and to each other, they are in love with each other, and they love their child. They love each other and their world. If the situation is a good one, and that means, that all is present, all that is important for them and their child, to handle their world. They are to grow up and they are to make their situations then and later as adults. They like their situation in society, in which they are, and everyone, that is the whole family, both the mother and the others of the family are loved by a man that they also love back. They have works to go to when their children grow up. When they meet problems in their life, they make it, and they are making something good out of it. As the most important of it all, they know what boundaries their child has to have, to become a healthy and stable adult. To make all of that, they nearly always need a man, and other persons there around them. Life is not always a dance on roses, but humans are an animal that are cooperating around each other in society, to make the play on the stage of their lifes, that is just how it is. We use tool, they say, that is what is making us humans. They are positive, and they love their child and their situation. They deserve it, in some strange way, but I obviously do not. We all deserve the fact, to be nourished in a twosome around our parents, and that also other relatives and others, are there to help them out, if they gets into trouble. If all components and the boundaries are there around them, then they get a better working life. The children of these persons, gets a better start in their life. More of them get friends, and later in life a working relationship together with a mate, and a daily work to make it all to function. I am maybe more of a looser because as of our so blessed creations rules in society for us humans. I am maybe somewhat more of a looser, both from the fact, that I was alone with my mother, as I was a very small infant, and that I also didn't have any sisters or brothers, around me, and other relatives there, to help me and her, if we got into trouble, during my upbringing. As society and others are there stating, we have the right from the words of god, to do what we do. As Father God is saying, they are condemned the ones that not are at least a twosome around their child or children, and that society and evolution are promoting families of us humans, of at least three persons, what can we do more? That is, I will maybe not make it, as my genes is wrong, or is it other things also that is wrong, that is to inflict into my future? Or is maybe god almighty, a hailer of what might be called, the social religious evolution? Is it "facts", things that is developing from religious ideas, or vice versa, that is putting a final dome into the lives of the children brought up alone, and the in fact harassing care of only one parent, and also one from time to time almost totally stone mad parent? Do you not see the facts to become a reason for why it ends up as it does? The fact is one that creates dome for them and their child. All of the persons in focus, all of their life, are to become inflicted of the dome coming out of the situation in their life. The society does nearly always nothing, why are they not giving a man like me, a second chance? It is as of a reason, the fact that most people are together in twosomes around their children or or child, as they grow up, is that what makes it better? To be continued,,. The social evolution 2. It is as of a reason, the fact that most people are together in a twosome around their child or children, as they grow up, is that what makes it better? Our father god, or coincidence, what has made the rules? Is he the sole dictator of creation, is he the sole creator, and that all anyway is, built out of some kind of love towards us and other lifes in creation? Or is it as of a fact, as of how we work as humans or otherwise, that made the so called fall of sins for us humans, that it is looked upon as a problem, as of a real fact, is it there for a good reason? The fact is, that nearly no one does anything, if it seems to be a bigger problem. We are left, to be what we are, and for the wolves of society, to make us victims of the ways things are. As things are as they are, they are in some ways humiliating us. When we fall, and we are leaving the networks, then they tend to say, all is your own responsibility. In many ways, that is how it is. In other ways, it is not as of how it is. We need both the help of others, and to try to make what we can ourselves, to make it to work. We have to understand, that our value as a citizen, and as human beings, is more important, than manners and customs, as us humans are beings created around each others together in creation, for us to have to cooperate with each others, to make it on our planet. But the ones that doesn't have a father and a mother together with them, and also other relatives as an extended family, together in love and wellmeaning, and that real resources as humans, then they are born losers, in spite of that our Father God probably made the rules out of love, and that the rules around us humans was there, as out of wellmeaning. Everyone, with the right genes, and persons around them in love and cooperation, that are there to help them, as their children grow up, are they then the winners of creation? Or is it manners and customs, together with all, that make rules, for us humans, to work together with some sort of suicidal precipice, as for that, to be the last fact, as for it all to work? That is the harsh truth, it is the way it is, but for people as me, it doesn't work. I did not choose, how I was to grow up. The things were as they were, it didn't work, at least not for me, but things for now are the way they are. Our Father God, he saluted and hailed the Christian Social Evolution, as he made the rules, and put up the boundaries. He and the devil, did they hail manners and customs, together with the deadly suicidal precipice, that made it very hard, for people like us, to have a life that really is good? What he did, is it a real fact, that he made the best of the situation that we where in, and that the situation ended up, as for how it was to become, and as for how it is for now, and that the old ways, not always are the only ways. What do you think, if old relatives, or other people, and the old suicidal precipice to rule our and your world, and make heads fall, to be chopped of as of love, and that life is to end in misery, for the weak and for the the old. Is that really, how it would end, if we were as human as we say we are? Is the only way, a threesome around our children, bounded together by love and work? Is it then really necessary for people as us, are we as hopelessly on the outside as we are? Is it really necessary, what can we do, to make it better for our weakest? I do not know. But what I know, that is that both society and humanity despises us, in spite of that most of us are doing all that we can, they say and wonder, why do you not make it? The fact is, that it is out of your own situation, that you are judging others. As we are different, and as we didn't get as good a start as others, we are left on the outside, as we do not make it. Most of us, we are trying to make it, as good as we can. People are stating, they do not want help. What more can we do? Did he care for me, as for how my end was to become, or didn't he? We that are on the outside, together with the too early born, we are in a very hard situation. We really do not understand, that some persons, they not understand, that we not only have depressions, and agony to fight against. We also have faulty ways in handling our reality. We do not know, what is real. We do not know, from time to time, where we are, and sometimes also, who we are. In desperation as of how they said the devil was to make it to become, that he then told some zombie to write down, some lines of excuse, in his handbook of life the Bible, as of why most of us, people like me, we are bound to be doomed? Did he know what he did? He started the Christian Social Evolution. He started the line of development for man, to be tied together to each other, as around a working family. A man and a woman, together in a family, in love around their offspring you their child, that is what makes it tick. If they instead of the fact grown up from the greatest love there is, a child is to grow up alone with a small, afraid, desperate, lonely, maybe also sometimes a somewhat retarded parent, how will it end up then? Many therapists, and other mighty men, they all know, that the ones of us, people without strong and sturdy parents, around us, as we grow up, we doesn't get the same chance. We also need other relatives of cause, as we grow up, if that isn't the case, then we all are doomed in many ways. We don't get the strength, the social competence and the resources necessary, to build up the networks around us, that is there, to form the necessary rules to be present for most of us, to regulate the life on our planet, for us humans. We don't know how to do that, and there is almost never anything, to do about the fate, for a single human, born in the wrong circumstances. Our Father God Almighty, he doesn't give a creep another chance. He is saying, if you do not have the upbringing as others, there is almost nothing to do anything about. You are left outside of the social networks and you do not get, the same chances as others, as you grow up. As you are hitting us in our heads, with the stupidity of the in many ways, idiotic rules of creation, as then for the weakest of us to be expelled from the society, what more can we do? I don't like to be hit in the head with your despise for us and people like us, but you hit us in our heads with creation, and we can do nothing, and it does hurt. How would you like, to be brought up, with a lonely depressed mother, almost without no social networks around the two of you at all, and with nearly no relatives to help the two of you out, and that the doom as from suicidal precipice and manners and customs is making your reality to go boom? The guy that made your mother to become pregnant, where is he then? The answer is, that he vanished into thin air. He is nowhere to be seen, and you and your mother, you are all alone, in a very hard situation. But all of us, we don't get the same destiny. Some of us are stronger than others. Some of us have a better beginning. What more can we do? I have a strong conviction that almost all of us, we are making the best that we can, but we anyway have to try to lift ourselves in our hair, to make us reaching new altitudes of existing and functioning. We have to make it work, for the ones with that background, we cannot do much more than we do. We have to try to make the impossible, as it not is impossible, it is possible. We can do almost nothing about the ways things are. We almost can do nothing, to change the rules of our society, as out of suicidal precipice, and manners and customs, to make people as us, to be on the outside, to be shut out from the ways things are, if they are as of the best. Also I have to mention, that society around us, is using our situation, as a scapegoat, for them to put the focus on people as us, for us to be said to be incompetent, and of no good use. We are said to be incompetent, and useless. We are said, to have this and that problem. That is not the problem. The problem is, that we almost always do not have the backup, to make the problem around us, as we are facing life and problems. We do not have the networks we need, to be successful in life. We do not have any family around. We do not have the friends we need. Our society is regulating, what is to be the best, and what is to be the worst. All of us know, that the situation for the lonely child, sometimes also with a lonely, depressed mother that anyway, actually is making her very best. That is anyway not enough. Even the best she can do for herself and her child, that is not always enough. Is that a fate for us humans, a fate for anyone to be seen as a necessary fate for anyone of us? Whatever we do, it is met by despise and foolishness. But they say, God Almighty loves you anyway, even if you are hit, it hurts and the fact is, that you are despised, and made a fool of. Why then, doesn't he give people like us the same chances as everyone else? The truth is, that everyone is hailing the rules, as they do not have almost any chance, to end up like us the weak and lonely anyway. For the person in focus, they then have the competence as from their genes, and their upbringing, then all is going almost on automatic, all works, and they almost always does the right thing. Is that what is just, and even, and necessary? Is that realy necessary? Is that really just? Why does they deserve it, and not the others? It goes on automatic, and all gets better and better. They, the blessed many, they almost always does the right thing. They the blessed many, they almost always does what is right. Even if it not is justified in any other way, than what is the fact, of life and as of how our societys work. I then again, have to put the focus on the deer. Look on the wisdom of the deer you man, there you see, another situation. There you see a fact that is a fact, and it works. Also on automatic maybe, but they doesn't make the same damage upon other facts of our creation. As I see it, they do less damage. Is it really necessary, for the top of the creation, to do damage, and to be what we are, is that really necessary? That is the case. Earlier people like us, we were killed off, and they threw us out of society, as we were seen as different and without the same value, as they, the others. They didn't have the resources to help us, they said. The rules were, that they said, we are treating you in a way that is evil, as that makes it good. We are despising you, and we kill you off, as your upbringing is different as from others of us. Your network is not as good as the others, those yours, is people like me. Then you do not get, the same chances as the others of us. Your lonely, depressed mother, she did not make it, as she wasn't as good looking and as beautiful that was neccessary, to get a mate as good and as great a stud, to make her happy. You are not worth as much as the others, as your mother was an ugly woman on the outside. But why didn't she make it, for us also, to get the same chances as the others of you? We almost never make it, and if we do make it, we do not make it, to as good a life as the others of you. When we die, we die despised. When we die, we die a death that both society and others in many ways are promoting, and is saying, that is normal, as you are what you are.

On both sides 4

 

 

         On both sides 05, The religious social evolution 3 My therapeut said, that the interrogations had been going on for quite some time, and that he hadn't known what to do, for them to stop the harassing from them. Somehow I got some psychosis, or whatever it might be called, and when they asked their questions, I thought the word not, as they asked their questions, that I had to answer. The boss asked, did you kill Olof Palme? I answer, I did not kill Olof Palme, but I did not say the word not in the sentence, I just thought the word not. I did not understand why that happened, and I was terrified as of what had happened. I did not understand, why it took place, but I did what I did, and the sessions went on for day after day. I had to go to my job, and all of the bosses, and others of the leading staff, they were all of the time harassing and terrorising me. I had others from the workforce, that some of the time, understood what happened, and that tried to support me, but most of the others around me, they probably didn't know what to do, and nearly no one was trying to support me. What happened was, that some person from a communist party, that I had leaved, but earlier had been a member of, was calling me up, at the work I had, and I somehow saw what was happening around me, and I understood at least some of the things that was going on. What then happened was, that I didn't get the support, that was necessary, for me to function, and I then jumped from the third floor. I may think, that it might have been a thing that I had to go through, to make my daily life later, but it was terrible, and I have to say, that I would have liked not to had to gone through that, if it only had to have been possible in some way. The problem is, from the start, that the outcasts of society, almost always is a hated and despised group. If you are weak, you cannot handle it, and everyone, also almost sometimes even Father God Almighty, even him they say is stating, this is for the sake of good, this is the best way for things to be. People are rotting in the gutters, as you are stating, this is the best way, for things to be for us humans. What do you say about that, how can a thing like this be called necessary? After the jump, I was hospitilased for quite some time. I had jumped from my appartement, and I had breaken almost every bone in my body, or at least both arms, and both legs. I was maybe a beautiful package, for my bosses to see, and what happened was what had happened. Before I had gone through the interrogations, I had come back from an education year at AMS, that is a Swedish education facility for handling persons, that not is fitting in, or in some way are having problems, maybe someone was without of job, or had to get a new job, on some other place in society. The thing that happend, was that the same day I got back from my year of studies, or at least very fast, I was called up to my boss, for him to have interrogation sessions with me, about what had happened or not had happened, around the Palme killings. I had visits from people from my union at the hospital, and they said, that the man that had the sessions with me, was one of the "harder of the sort" and that she was afraid for her own safety also. I do not know, why it had happened, but I think that he maybe just was having some fun, with one of the weaker cooworkers of the workforce at the company in focus, and that I didn't know what to do, to get out of my situation. Some years later, as I understand it, Estonia sunk, and together with the boat, many from my company, that was from the tradeunion of mine, at the company. They had had a conference on the Estonia, and what happeded, happened, the rest is history. That is what that has been told to me at least, but I had a sparse or no contact with my old company, as I understood it. I had moved from my appartement, and I was not getting on very good. I do not know what to do about it, but I do not think, that I would have been treated worse if I tell my story, as I would have been treated, if I hadn't. The fact is that it has to be two parents around us, and also it is the best way for us all, also to have both brothers and sisters around us as we grow up, to make the civilisation both strong and healthy. It is made so from the fact, that us humans, we are social beings, that is, we are having a civilisation around us, made from our intelligence and our hands, as we are cooperating in society, to form our civilisation. This is the best way, for us humans on our planet, they are telling us. They say to us, that this is, that our Gods and our fellow humans dome upon us, the weakest of us all, that is the result for us, as the Social religious Evolution, and the Darwinian system, that is how it is, and all of that is what is the best. What shall we do? We cannot do much. Me myself too, I cannot do much. I am in many ways, maybe doomed, to forever, almost whatever steps I take, maybe perish, or to be doomed to take harder blows from creation, than the others of you. The fact of the system, it is there as humanity is to condemn us, as we are weak, and as we not can handle it, as society works as it does. We are seen as a burden for society, and for the rest of humanity. We are doomed as from tradition and other things, that rules as of how we the weakest, and as of you are treating us. That is how good our god is, at least for us the weakest. God makes manners and customs to rule the future for the weakest of us. His ways of handling this, makes the weakest of us almost to perish, even almost no one of us, gets a second chance that works. We didn't have an extended family as we grew up, we didn't have cousins and nieces, uncles and others. We maybe didn't have a grandfather and a grandmother around us, and maybe other sides of an extended family, as we grew up. But almost everyone needs that, to become a healthy a and strong citizen of society, and to result in a civilisation around us, that is healthy enough and as resourceful as is necessary, and as it has to be, for civilisation and all of us to continue to exist. I had a lonely, depressed, maybe also somewhat ugly and retarded mother, and she was alone, partly because of that. I did not choose what bed I was to be born in. I was an outcast from the very beginning, and everyone is saying, you get what you deserve. Does anyone deserve such a thing, that he cannot regulate himself in no or not any way at all, and as to what bed he is born into? Does anyone deserve to die, as a result as of what bed they are born into? Yes you have, as all of our creation, is telling us, that the weak is worth something. But they never say in public, what all of us thinks, we are the crapp of creation, and we are to rot forever, both in our father Gods so blessed creation, and otherwise. But she loved me anyway as much as she only could. I was the sunshine of her life she said. I loved her as much as a small boy child only could, and I thought really that she was wonderful. As I saw her, I saw a person, with a great sympathy and warmth towards me, she had a great need for me, and I thought, that she was the best mother I might ever could have had. I loved only her, and I thought that she was the best mother there ever could have been there for me, and that was of cause totally normal. She was for me life and wisdom impersonated. There was no one like her anywhere, as for how I felt. That was of cause totally normal for a young boy child. But for now, how is it for now to be and to become? I can almost do nothing more about my fate. Is my fate, to be doomed by God Almighty's religious social evolution, to perish forever, during my life, and after life in death, as to end up, maybe in hell, or even somewhere worse? As my mother was socially and mentally somewhat crippled, and that she didn't had the resources there to bring me up, to become a sturdy and strong, citizen of society, in our human world, on our planet. Is that to be a just and rightful dome for a person like me? Can we really not do more, for people as me? What can we do more, to make persons like me, for us to become strong and healthy citizens, with the result to become a strong and healthy civilisation, as people like us grow up? The fact was that she didn't as I understand it, she did not reach up to my needs, psychologically. When I met problems during my upbringing, I did not have the resources to cope with them, as my weakness and as me had been a small and lonely boy during my upbringing, that was what was promoted by her, as that made my mother more important for me. She promoted me to be small and lonely, and sad, as that made her more important for me, and that she could handle. She couldn't help me much with the problems of my life as a kid, even with the fact that she probably loved me. She could not reach up to the needs I had as a human, and the contact with her, was in many ways a disaster. I didn't get the resources to put limits as for how people around me were to treat me. Other kids looked upon me as a weak and lonely boy, and that I was hiding under my mother's skirts, as we are putting it in Swedish. I was easy and rewarding to pick at, and I could not do much, for me to get the situation I ended up in. As I grew up she was trouble impersonated, when I was growing up, and when I was trying to become a strong and sturdy adult later in life. She couldn't create boundaries around me, and she couldn't support me, as for me to relate to, to make me know what for me to do, when I got into trouble. Most people like me, with both a father and a mother around us makes it better. They make it, better than the ones like me, if they get into trouble, and even if they are lonely, they get more respect from others, than I did get. If they then do grow up alone, with a working, lonely mother, maybe also with psychiatric problems in the bag together with them, there is bound to be trouble there in front of them. With not only a lonely mother around us, as we grow up, and not also a father, and as the best way of it all, also other relatives and persons, what is the best solution, what could make creation and the world around us, to put a smaller doom upon us? If we cannot get a more human and more normal upbringing, together with two parents around them, as they grow up, it becomes even better if they also have some brothers or sisters. Humans needs two parents around them as they grow up, two parents that they know, and that they most of the time are the same persons, and maybe as the most important factor of all, also a father, or someone else that they see regularily, someone that cares for them in the role of a father, as they grow up. People do not make it, to a life as good as others, if they do not have two parents around them as they grow up, or with some kind of working and extended family, a network there, for them to get support from, when they get into trouble. This is not fair, but that is the way it is. That is the religious social evolution, the fact that us humans, we have to have had two parents around us, as we grow up, to get as good a chance as others. We need to have a working network around us, but we do not always have that. But who of you, would like to have children, with a lonely, somewhat retarded, and also maybe a somewhat ugly woman? Creation loves normal, beautiful, positive humans, as for them to become good parents for their offspring, to end up as normal healthy kids. Maybe also I have to say from the way people like us grow up, also horny parents, with a real and normal interest in the opposite sex. Creation loves beautiful, tall, strong, positive sexually active humans, with the interest there to build and develop social knowledge. It is the hard truth of creation. Creation is not democratic, but it became what it is, as they say, that we lost humans lost the quest for a paradise for us humans. As for how it is, because as of the fight between good and evil, we do not have a democratic creation. Creation is not giving everyone the same chances, that is the hard truth. But the truth is also, that humanity has to try to give humans the same chances. The fact is, if you had been born like me, with a depressed, lonely, ugly and negative woman, what would you have done? The fact is, you could not do much. Grab yourself in your ass you creep, if you don't, make it. If you not were born in the right bed, the rules are what they are, that is as how hard as it is, grab yourself in your ass, you an inferiour make of god's beautiful creation, you shall rot forever. There is almost nothing to do about the rules. Some of us, we think, we are worth it, and we try, but nearly always fail, but we try. We are able to make it, with good help, or we at least, have the right to do so. But what do you think yourself, if your fate was as one of the ones that we are? We are what we are, we the weak and lonely, but we also have the right to prosper and to function in our world. Hail to you, all you horny happy winners. Hail to you, all of you, you happy lot, with both a beautiful father, and a maybe also, a sexy, beautiful horny mother, two humans bound to each other in love around you their child, as you grow up, then you are a winner. I did not choose what bed I was to be born in. I did however, like my lonely somewhat ugly mother anyway, I did in fact love her. Yes I did love her, and the harsh truth was, that she was almost the only one I had caring for me daily, exept for some women at the kindergarten. Yes I went to kindergarten, which probably was good for me, but that did not solve everything. In the end, I do not stand as good a chance, as you others. Hail to creation. Hail to you Father God. Hail to you all, you happy lot, you prosperous winning ones. It is you who shall inherit the earth, because as you are born the winners of the lottery of creation, as you where born in the right bed. Hail to you, you the horny happy lot, that didn't end up, after you had grown up, without a present father, and sisters and brothers, to end up then, in misery and despair. Hail to you all, you happy, horny lot, you that doesn't end up, worse off than most of you cannot imagine. I was hit almost every day in school. The boys therrorised me, but I could do nothing. I was alone, and no one said anything good to me. I do not want to talk about it all, but many things seemed hard to be beilived even by me, me who knows how hard it can be. It is as they say, you had a stone hart, you doesn't care, you doesn't feel, you doesn't want to know, how those and these have it in their lifes. These and those, they didn't have a father and a mother, to be nourished in love, with a network there for you, for you all to know, you were worth it, as you had a network, consisting from the base, out of a network around their family, a network of working families, for you to end up, as good as only someone worth it can end up. But I also deserved happiness, even if I, by the rules of how it is, maybe not will get it. I think that I would have deserved, to grow up, to be a winner of creation, as well as the others of you. I am as big an idiot to say, I would have deserved it. But for most of us, we almost never get it, and if we get problems, then we are not able to get support enough to continue to function as good as you others, and to get a life as good as we all deserve. Also it maybe was, as many of us still think, it was our Father God almighty, that placed the rules there for us. But that didn't work. All would anyway have worked better if all had been love. If all had been evil, all would die. Evil kills, and good creates, that is the way it is. The rules are there for us, to be brought up against, and still are there to support us, as we grow up, to get both a strong civilisation, with healthy humans in cooperation around each other in their daily lives. We all deserve a good life. We all deserve to have a work, for us to as they say, go to a job every day. We all deserve to be able to build up families. We all deserve to get working lifes. We all are worth it, just as much as the rest of you. We all deserve good lifes. We all deserve, to have lifes built around work and around time to be free. We try, all of us to be able to be what we will become, if all just worked. What I say is that the meaning with this is, that I will be able to have that, and that is not only a work, that is not only a life with something of that, that is not going to function. I would not be able to get a working life, or at least most of us, will not be able to, have works, and a family, consisting from the base, of nearly no network at all. We are not able to continue to have a job. We will most of the time, not be able to get a family that is going to continue to work. We will in most cases, not be able to both build and continue to have families that work, at the end of the line. We don't deserve it. How then, to build it up, to continue to be able to have a job? How then, to continue to be able to have a family? How then, to be able to get a new job, if you had to leave an old job that didn't work? How then, to get a new family, if the old one failed to function? How then, to continue to exist, in a way that was good for society, and that is good for the rest of us all? Why is this so? Well, the society is trying to get new goals for us all. We all are trying to take a place on the carpet of prosperity and the need for new things. The small child, he or she, got things, instead of love, as things came in, in some ways instead of love. If you didn't have a family, then you tend to look at other things around you, to get the feelings of belonging in the world that you need. But things, or whatever they were presenting to you, that doesn't work for you, if you are sitting there all of your own, in your small palace of belongings, or whatever you have, that you say is you. Everyone needs a family, but the weak lonely woman that tries to raise you, she couldn't give you both things, and the love consisting from the base, of a working family. Then she was gone, she was not there to help you, and you had problems, to get a working life. You tried to build up all on your own, a small lonely life maybe somewhere on the outside. If you did have maybe a sister or a brother, that you were raised together with, then things maybe would be in another way, or at least a little bit better. You would be able to chase of the dogs of terror around us all. You would be able to chase of the hard destiny that maybe was to be yours. The things that you didn't make the contact with, and the things that you weren't able to cope with. You would then maybe have to get luck and other things from other places. Maybe you had a father with too hard a way to handle you, when or if you had one. Maybe you tried to build up your life, your life on the outside, in the way other people on the outside did. From the start, you maybe didn't have a father. Your mother maybe tried to silence your screams for love with things, or with blows and you would then end up, the victim of her quest to silence, you ended up being her own failure as to be a mother and a caretaker of you and her, you and hers small family of two. Your father was maybe gone. Your mother didn't maybe make to raise you up. She tried maybe to raise you all up as good as she could. She maybe didn't make it, to raise you up, or to raise you all up, to get a destiny, as good as you all deserved. Everyone deserves everything. Everyone wants most of the time, the things that all of us want. A human that not is seeking love and a family, that human doesn't exist. In those cases they say that, they are using substitutes for what they kneed, or they try to take a scapegoat from the responsibilities that all of us have, if we have a family, or if we do not have one. All of us we have different possibilities and tools for us, tools for us, to use to function together in the world we have. All of us, we all have different means of how to make our function in this world of ours. We all have somewhat different possibilitys from the start, and all this is made to become worse, if we don't have a family. The truth is, that good is nourishing and giving birth, and evil kills and destroys, that is the way it is, even if you say it isn't. If you say, money and might, that is what is making it to function, I think that you know as good as I, that isn't the way it is. Creation does function without evil, but without good it all would die. Evil kills and good is giving birth, that is the way it is. In Sweden as of today, like in most other modern countries of the world, the threesome of children and parents, children together with both a father and a mother bound to each other in love, is an important factor for the upbringing of normal, healthy children, to become good, trustworthy and stable citizens of the world, in the community in which they live. Sometimes someone is having trouble. From time to time, they try to do something for the person in focus, but that almost never works, as the persons in focus looks upon themselves as being doomed, as they as they grew up, didn't have the same both nourishing and supporting situation around them, as others as they grew up. If they have felt below the situation meant to be there, for the good of us all, and then I mean the situation, for them from the persons to have around the child or children, then society and civilisation is out on a terrible road, the road to chaos and destruction. Also if they have problems, or is in distress and fear for their lives, as they are living as citizens in their communities, without a real and good place to live in, that they can call their own, their own home, their own family, and their own brothers and sisters, then they do not have the same chances as others. Then society creates the lowest and most despised group of them all, the groups of outcasts, and victims of the harshness in our world. As we all try to build up, the small palace of things, and our small palace of what we all try to be, as we are trying to be humans, then we all try to see the best in the worst. Society doesn't work without the support, and without the means necessary, without the tools that we all need to function, together in society, as a group. Why is this then, to be such a big and important factor, and why do they then, fall out of the network, that is there to save them, from problems and distress, and to make them to be able to continue to live in society, with both a work, and a place to live in, as they grow up? Why does this not work, for some of our citizens? Why do then, some of our fellow men, and maybe friends in creation, to have to live, in a situation, that most of us, do not even want our pets, to live in? Why then is they thrown out of society, maybe to become homeless and without a real hope in their lives? Why didn't humanity and evolution, let my poor, lonely, negative mother, to have just as normal a life as you others? That is partly because as of the social rules that is throwing weaker persons out of the networks of society. They are expelled as they are weaker, or with a faulty way of dealing with their social surroundings. That is how it is. What can we then do to make it to work better? Why doesn't we take better care of the weakest of us? Why doesn't we help them, when they are robbed, or when they gets beaten up? For normal persons, the fact is, that if they are robbed, or gets beaten up, that is a fact that makes the society, to put up a great show of help around them, to help them as much as possible. When a small lonely human is getting into trouble, or get robbed, or is beaten up by someone, then society does almost nothing. Why is it like that? That is not normal, but that is the way it is. It is almost without any danger, to rob or to rape a weak, lonely human. There is almost no risk for people to hurt a lonely woman or man outside of the networks for us humans. When a usual happy positive person is getting into trouble, that it is a reason for society, to try to help them. That is almost never the case, for the weakest of us all. If we get into trouble, persons on the outside, we cannot handle it. Then they shall sort it out themselves society says. Then they are left alone with their problems, in spite of that persons like us, are having less possibility to be able to handle it, than the stronger of us, and I then mean you. Why do some of our fellow men, have to live in a situation, that we not even wants our pets to be living in? Why do we treat our fellow friends in creation, humans and persons together with us in our so wonderful creation, why do they then, have to be left on the outside, in a situation worse off than we leave our pets in? Why do we treat, our meant to be friends, together with us in our as we say, wonderful creation and in our civilisation, in the way we are? Why do we treat them, our friends together with us in civilization, to have to live worse off, in a situation, than we do not even let our pets to live in? The situation, for the persons in focus, the weakest of the weak, is that they have felt below a situation, in their value as citizens, and in their daily lives, they then have became persons, that we judge, and that we state, we who know everything, they do not want a place to live in, and they want to live as they do. They want to take drugs, or whatever it is. We all say, and also as it is, and as god says, man do not understand, what evil we make, we are looking in another direction, as we think it is too horrible to believe. It is too terrible a fate for anyone to get, but we let the persons in focus, to be in that situation anyway. Then we do not try to understand how bad their situation is, as it is too painful, to see the fate of those persons, in the eye, and say to creation, that is what is right. Common sence and other things, is always putting the eye on the problem, even if another part of us say, we doesn't care, let them be what they are. They do want to have a life, a life as the others of us, or you. Many of us, we say, they choose themselves, do you really believe that they do that? Do you think, that anyone not is worth, to have a place to live in, only because of that he or she, not is looking upon themselves as someone worth as much as the others of you? As it is, often they are brought up, maybe with only a single mother, and not also together with a father, with him or her, to support them, in their upbringing, to become as strong and as reliable a citizen of wherever life they live, together with us others in our creation, and to receive a treatment they deserve. Why do we let this happened? Why do we judge them? Why do we let, the small intolerant nurses and staffs of our establishments, to judge people, and to treat them, so that they as a result of that, are falling outside of the usual social networks, that is both important and necessary, for people to have, to make it, as they are living their daily lives? They do not have the networks around them, and they do not trust people around them, to handle the troubles of their life. It is often as easy to understand, as the fact that they for many times do not trust persons around them. When being given a chance, they often say to themselves, this will not work, I will be harassed again, or it will start all over again, and if I live to see the future, I will end up, in the same situation anyway. When they get in trouble, they do not have, the networks, and other tools around them, to handle their life, that is the hard fact. Then they say to themselves, this is impossible, I can do no more. These people if they are outside of the usual boundaries, many of them, they are robbed almost every day. They are taken aside by others, members of their surroundings, in our cities, there they are treated in ways, that we do not even want our pets to be treated in, or maybe not even our worst enemies, why is this so? Would you like your fellow humans, more or less being tortured? Do you want your fellow human, just because that he or she is weak, to end up in a way, that not even ordinary strong people would like? I say and I state, we have to try, to take our treating of the weakest and smallest, in our world, up to a new and higher level, to end up on a more humane and civilised level, of treating them. We have to take our world, up to a higher level of civilisation. We have to make our society, to function in a more civilized manner, and for them the outcasts, to trust their chances, and us others around them. We have to leave some of the old ways of functioning in our world, and to take it up, to a higher level of civilization. We have to leave our old ways of treating our fellow weaker humans, so that we treat them in a way, so that we and our society as a result, ends up on a higher level of civilization. We all need that, and most of all, our world need that.

On both sides  5

 

 

          On both sides 06, The religious social evolution 4, Robert Naverstam We all have to try to make humans and others too, to trust creation. I say, and we all know that, we all deserve that. We can reach a goal like that. We have to leave our old ways and systems, for us to treat the weakest of us in our world in, so that they are treated, as they deserve. They deserve all as humans, all that the others get, and they does deserve to get as much good, and as much as our pets gets, or do they not? Do you not think, that the weakest of us in our society, humans as us others, they are surely worth as much as your cat, or are they not? Do you want your dog or cat, to have to live on the outside, in parks and tunnels, in subways and other places, to live from leftovers and waste? Do you want your cat, to live like that, or your dog? But then you might say, you my fellow human, you have to live like that, and because as of what? When seeing someone suffer, we look in another way as we all are ashamed, and as most of us say to ourselves, this doesn't concern us. Do you want your fellow humans, to be robbed every day? Do you say, that he or she can choose for himself, why does it then become like that? The reason is in many cases, that we not are able to communicate with them, as we can with other people. They do not always understand what we say to them, as a result of the way things are working. We do not understand, why they not are making it. We do not always understand what they say to us. We are not able to communicate with them, in a way we can with others, and often it is very hard for us, to understand, that the fact is, we are not able to communicate with them, as they have grown up alone with their mother, or that communication and other tools for us to survive, doesn't work as it should for them, together with the rest of us. Then they get to be left outside of the usual borders, out of what we all state as necessary to be normal. In many cases, they have had problems, all the time, all the time from their earliest years. They have had problems, all the time, all the time from as long back, as from them being very small infants. And if they did not have, both a mother and a father together with them during their upbringing, then they are really to have problems in their future lives. Then they begin to feel different. If they have the tools necessary to somehow cope with creation, then they are functioning somewhat more normal. But most of them, they do not have the necessary tools to cope with creation. Then they are left outside and the "gangs", and the ones that are the friends of them that not are being normal, that are what they have. They are too different to belong people says, they are not as us. They are expelled from the normal togetherness that most people have. Then they are thrown out of society, and they are put on the outside of the boundaries and networks we all need to survive, and not only them. We all need that, not only they. If they are lonely and different, then we are treating them worse than we treat our pets. Why doesn't we all think twice about all of that? As long as I had a work, and I was meeting usual normal people, in my daily life, I made it better than I do now. But they said I had problems, and they said, that I couldn't cooperate with the bosses and other persons around me in the company, in which I had a work. I do not as of today, always look upon myself as a person being totally able to have a usual work, as others, and to make it as a normal person in society. That is the doom from my upbringing, up to for me to become an adult, and that is a hard doome. It is a heavy burden to almost always have been left on the outside of the togetherness and the networks, and not to have been able to be together with the rest of man, as a normal human and citizen of society. Another thing was that the bosses said to me, that my hands shook, and that I wasn't able to take care of my work as good as the others, as it was a precisions work. They said that my hands shook too much, so that I wasn't able to make it as good as most others. The fact was, that my hands shook, partly because as of their harassments towards me, and as a result of me having a fear for them and the others, and partly because of the medication that the doctors and most others of the hospital staff said I had to take. Another connection that can be made, is that society, is in many ways, forcing the familys to have all of the persons in the family working. That is both from the fact, that both of the parents, probably wants to work, to get out and to have somewhat of a social life outside of the small life in the family. The thing that all seems to want, and that the level of to have to have so many belongings, that people seem to want, is forcing both of the parents to have works, as a fact that earlier wasn't necessary. One of the things forcing that to become a fact nearly everywhere in our world is the last war. Many of the members in the society, looked back at the war, and all said, -Wonderfull, now all of us, doesn't have to have that problem anymore, the problem of the last war, and all the hatered and violence is solved! Now we can do what we want, we now have a no war situation in society, and we can think about other things. War is not always as some say, a matter coming from people to as the communists say, are destroying value as for it to have to be built up again, it also is a matter of the society, to make an outburst of energy, to make the life a little bit easier to bear, and for the troubles to become a little bit smaller. The problem is in many cases as usuall, the persons that are having a more violent method of solving their problems. The problem is as usuall, the evil persons, and the violent and the more suppressing persons in society. The problem is the bad persons, living as cancer on the society, trying to solve their matters, in a more destructive way. What is your problem child? He is hitting me Mr, I can do nothing, he is all grown up Sir! That was how it was, I do not know, how else I can solve this Sir. Nowadays I am just a small outcast from society, without a work, and with problems nearby. The wolves of society, they are all trying to make my life miserable. I do not know, what more to do. I may seem big and sturdy in my words, but I am in reality just a small, innocent mental patient, trying to make my life somehow, in Stockholm, Sweden. What can we do more? I do not know. /To be continued.

On both sides 6

 

 

          On both sides 07, Text 2007-11-11, The Christian Evolution 2 Det kan synas, detta är, tunga ord av saknad, efter kärlek, efter ett liv, lika mycket värt, som ert. Gud förlorade kampen, om Adams själ. Därför blev det så, att familjen blev, det heliga, för människan. Men djuren, där ingen vet, vem som är deras pappa? De är godkända, från första klöven, till det sista ylandet. Det är inte alla, av dem heller, som får vara med, men de får dö. De fascister, som springer här, och försöker hjärntvätta mig, med sina för tidigt födda kroppar, rakade likt Gestapofångar, eller koncentrationslägersfångar, varför kan de inte ta bort dem? Det är jag inte värd. Förr, innan sparkalven psykiatrin, så var det så, att man nästan hade rätt, till ett liv, utan att behöva ligga ute, eller att slås ut, om det bara gick. Det är inte så längre. Eftersom ni rika, starka, anses behöva skattesänkningar, och eftersom vi är svaga, och inte anses kunna säga ifrån, blir det så fel. Kommer jag att hamna på gatan? Jag har inte rätten, att ha ett riktigt liv, det blir för dyrt. Jag är inte värd, det ni kallar åtgärder. Ni tvingar mig, att skriva sådant här, som jag helst velat slippa, för att försvara, min lilla gnutta frihet, min sista gnutta hopp, som jag ändå har kvar. Det går inte annars. Jag orkar inte ta hand, om några psykfall. Jag klarar inte av, att ha en flickvän, så att jag får en familj, och då lite lugn och ro. Jag är inte heller homosexuell. Jag är en ganska vanlig psyksjuk medelålders man, med eget boende, förutom mitt skrivande. Jag har en egen lägenhet, ännu. Men jag kan inte hjälpa någon. Det struntar ni i. Varje vinter, fryser ett antal av oss ihjäl. Vi har då, söndertrasade kontaktnät, vi är både psykiskt sjuka, och utbrända. Vi skickas ut till ett liv, som ni inte ens unnar era hundar och katter. Era katter och hundar, kliar ni under hakan. De kommer in i värmen. Att en hund, skulle behöva, sova ute, det anser ni vara djurplågeri. Ni låser kanske, snabbt in den människa som ställt till detta, att er hund hamnat på gatan. Den som orsakar, att en svag människa, hamnar på gatan, kan snabbt, i många fall, straffa sig ut, så att han får den vård, han alltid behövt. Barnen till de svagaste medlemmarna, av vårt samhälle, de får sova ute, när de blir vuxna. De är inte mycket till hopp. Sedan de åkt ut, dras de raskt, i de flesta fall, in i missbruk och annat, om de inte redan är där. De får slå sig fram, för att kunna klara sig. Bara de starkaste, av dem, kommer att överleva. Skulle ni vilja, behöva sova ute, en enda natt, mitt i vintern, bara i de kläder ni går och står i? Ni tänker inte mycket om detta. Ni säger, det är deras eget fel. Det är svaga människor det är frågan om. Men det är ju människor. Men det blir så nu, en svag människa, är värd mindre, än era egna hundar. Ni säger, att han eller hon, vill inte ha ett eget liv, med lägenhet och allt. Han är för svag, eller har en romantiserad syn, på hur det är, att bo ute. Det fixas fram Frälsis, och andra ställen, där det kan fås mat. Det ordnas med försök till åtgärder, för att de skall klara sig. Jag kan inget göra själv. Jag håller själv nu, på att gå ned, inför ett 50 års firande, där redan två, av det fåtal gäster jag bjudit in, sagt att de nog inte kommer. Det vore inget problem för er. Ni behöver inte brottas med de svaghetssymptom, som gör att ni inte fattar vad som händer omkring er. Ni får inte sådan ångest, att ni inte vet vad ni skall göra. Jag har gjort två, eller tre riktigt ordentliga självmordsförsök, det var några år sedan det senaste nu, det är ett under, att jag inte ligger som ett paket på långvården, eller är död. Det är inte ett bra alternativ. Ringer man till vården, de är ofta, mycket ovänliga. Där arbetar en samling människor, de skriker åt en, när man ringer upp. Inte frågar de, vad känner du, eller försöker hjälpa dig. Det är inte de starkaste som jobbar där, som det borde vara, det är, ofta människor, som bemöter dig ovänligt. Detta anses vara nödvändigt, för att sätta gränser. När en vän inte längre umgås med mig, för att jag ringer till denne istället, och jag då förlorar en kontakt, för att jag varit ovänlig, då anses detta vara mitt eget fel. Vad skulle ni göra, om detta var era egna barn? Vad skall jag säga? Det är den kristna evolutionismen, som styr. Han svarar på samhällets och människors problem, med att inte orka fixa de familjeband, som styr vår utveckling. Det är inte era egna barn. De hade en far och en mor, när de växte upp. De behöver inte undra, varför den ena eller andra föräldern, är ensam vårdnadshavare. Problem följer på problem. Det har blivit, ett svagt, annorlunda barn, som inte grejar, ett riktigt kontaktnät. Han är dömd, på förhand, i våra stora städer. Det anses, att ett barns privatliv med sin mor, är så heligt, att man inte kan stövla på in, ens om det är nödvändigt. Vad kan man säga? Gud är god, men det är som det är. Det duger inte, för en rädd liten pojke, eller flicka, som inte orkar. Han får ett liv, som ni inte bryr er om, för det är helig konkurrens och utslagningen är av naturen. Det är inte era egna barn. I de fall jag sett, är det de, som har både en far, och en mor, eller som växt upp, med en synlig fadersfigur, och en synlig modersfigur, som fått det bäst. Det har alltid varit så här. Bara för ett par hundra år sedan, så ansågs det, som helt omöjligt, att försöka ändra på sådant. De fick gå som det gick. Det var ändå hopplöst. Men det fanns fattigstugor då. Det finns inte något liknande detta idag. Idag är det containrar och vindar som gäller. Om de inte, kan skrämma någon, så att de får bo där. Det kan verka bättre att inget göra. Era hundar och katter, får sitta inne. Det är så. Jag har själv gjort så, mot människor jag älskar. Ibland orkar man inte. Jag hoppas, och tror, att denne ändå, får det bra. Men de övriga, är friska och starka. Jag är bara en hopplös dåre. Jag sitter här. Jag skall, tror de fira en häftig femtioårsfest. Jag var tydligen inte värd ens detta. Vad skall ni säga till era kusinbarn, när de förstår, att någon inte orkat? Jag försökte, kanske någon säger. En annan säger, han har aldrig ringt mig. Vi är inte folk, som ringer och terroriserar andra, men det händer väl. Det är så, att vi inte, kan säga ifrån. Varför får vi inte ha det bra? För att vi är för svaga? Det är styrka som gäller, inte känslighet, och vänlighet. Är man för svag, för att kunna ta för sig? Det är inte era barn. Det är som det alltid varit. Människan är kristen mest för att familjen finns. Vore det inte för den, då vore det nog något annat. Men det behövs, för att försvara familjen. Tänk er själva, på vad era barn skulle säga, om de var tvungna att växa upp, med bara en mor, eller ändå värre, med bara en far? Själv har jag, en utvecklingsstörd halvsyster. Jag kan bara drömma om, vilka behov hon kan ha. Alla är värda lika mycket. Varför har hon det, som hon har det? SLUT.

On both sides 7

 

 

          On both sides 08, Text 2007-12-03, Jag minns dig, du Skåneland, Robert Naverstam Jag minns dig, du Skåneland. Idag är jag 50 år, halvgammal kan man ju kalla sig, men jag minns dig du Skåneland. Det var sextiotal, det var till och med vänstertrafik. Jag minns vad vi gjorde dessa underbara somrar. DE hade väl knappt ens en TV. Men vad gjorde det? Vad vi gjorde istället? Vi var som grabbar är mest. Men nog var det härligt. Men varför, är jag så rädd idag? Men här står jag. Jag minns mitt liv, de somrar, som var så underbara. Jag minns Åhus stränder. Jag minns en omtänksam familj, jag minns min farmor. Idag bor jag i stora stan Stockholm. Jag är en man, som nog inte, riktigt är som er. Men Skåne, det var underbart. Jag minns Gösta. Jag minns Greta. Jag minns Bo, och jag minns Bengt. Hur är mitt liv idag? Var är, den man, som ändå, var accepterad? Men Åhus vatten var kallt. När det var östliga vindar, var det lite mer varmt. Jag minns dig Skåneland, ja sannerligen minns jag dig Skåneland. Vi fiskade, vi badade, vi spelade kort. Hur mitt liv hade varit idag, utan er? Jag vet inte, men det är som det brukar. Jag är nog inte riktigt som er. Men ändå, får man vara svag? Svaret är lika självklart, som allt annat, man får vara svag, men det är farligt, för man orkar inte lika mycket som andra. Det fattar inte folk, men inte tror jag mannen i gemen, är en som alltid, konsekvent säger; -Du kan dra, för du är inte som mig. Men det är ju så. Man är som man är, så gott det går. Men att vara svag, det är farligt. Vad kan man då annars säga? Jag vet inte, vem jag är. Jag vet inte, vilka ni är. Jag är rädd, men det är som det är, ändå är jag rädd. Varför skall en svag man vara rädd? Jag vet inte, men det är ju, som det är. Jag vet inte, vad jag mer skall säga. Men jag minns dig Skåneland. Jag minns människor. Jag minns en stad, som var lite mindre. Jag minns många saker. Jag minns abborrar, fiskade i en mycket smutsig Helge Å. Jag minns badhuset, jag minns Tivoli. Jag minns mycket. Spåren som vi passerade, när vi åkte med bussen till Åhus. Vad är det här för liv, det jag har idag, utan er? Det är inte mycket till liv. Men än lever jag, en dag till. Någon gång, kanske jag får sälja en till tavla. Någon gång, kanske jag, får känna, jag Robert är någonting. Vad är jag då? Ja vad är jag då? Svaret är, jag är den jag är. Jag är den jag är, men visst, det kan bli bättre. Javisst kan det bli bättre. Men ändå, när man sitter här, man mår dåligt, man undrar, vad gör jag här? Då tänker jag, så gott det går. Jag minns dig Skåneland, jag minns dig så väl, du mitt välsignade Skåneland. Idag är jag 50 år gammal, men jag minns dig Skåneland. Jag minns Åhus stränder. Jag minns en omtänksam familj, jag minns min farmor. Idag bor jag i stora stan Stockholm. Jag är en man, som nog inte, riktigt är som er. Men Skåne, det var underbart. Jag minns Gösta. Jag minns Greta. Jag minns Bo, jag minns Bengt. Ja jag minns dig så väl, du mitt välsignade Skåneland. Slut

On both sides 8

 

 

          On both sides 09, Text 2007-12-26, Is that life? Robert Naverstam What is life? Someone is lonely, you have met a new girlfriend. He feels, he do not dare, to get, what he wants, you win against opponents. He thinks, that he is a lonely shit, you think, that you are worth something. He gets a boot kicked into his stomage, you are having good sex with someone you like. What is life? Yes, what is life? I say, it is romanticised, the lonely life, of people on the outside, people that do not belong. You say, they can if they want. You say, why do you not just, do what you ought to, to stop being what you are? She says, she almost does not dare, even to be a neighbour. What is life, yes, what is life? Is that what is right? It is a hard, romanticised hell, for the small, weak man. Is that development? Someone says, I am the best, I get, what I want. Someone says, that girl, I want her, I take what I want, he does that, and everything turns out just fine. I remember, one day when I was a child, my mother stands in the doorway into our appartement in Vällingby, shouting, raging, what do you do here? You should not have come here! Like a tiger, or a mad monkey, she stands there shouting and raging in the doorway, I do almost not even reach her, to her waist. I am waiting for the hit, but it doesn't come. What is life, is that justice, is that even, is that what I deserve? What is life? Yes, what is life? Is that what is right, is that justice? A girl long ago, I was just a child, and she was too. We are leaving school for that day. I say, I am living somewhere else, than I use to, do we have the same way home? My mother is away, for the moment, she have said that she is sick I say. I remember it was like that. I believe that was the way it was. We walk all the way, up to her front door, and she leaves and walks up, to her parents. That is also life. Some time later, I come to school. A guy, some ten years older than me, hits me deep into my stomage with his fist. He must be, he must be all grown up. He, that guy, was he my father, or who was it? I could not do much. I could not do anything, they where all almost grown up, some nine-ten years older than me. There were three or four of them, and they were just having some fun, with a weaker child. That is just, how life can be. That is just, how life can be. What is life, yes what is life? Is that what is right? Is that development? What is life? Someone is lonely, you have met a new girlfriend. He feels, he do not dare, you win against opponents. He thinks, he is a lonely shit, you think, that you are worth something. He gets a boot kicked into his stomage, you have good sex, with someone you like. What is life? Yes, what is life? It is romanticised they say, they are glorified, the lonely men, that not are worth as much as you. What is life, yes, what is life? Is that justice? Do you really call that, a just and fair way, for things to be? A man, he is lying paralysed in a bed. He has a tube inserted into his mouth, for him to be able to breath. He lies there in the bed, the rats are running in and out, they eat of his flesh, and they cannot do much. What is life? Yes what is life? Is that justice? Do you think, that Father God loves everyone, just as much as another? I am a tiny man, small, weak and lonely, you are big, sturdy, tall, strong and popular. You get what you want. I almost always loose. I do not get what I want. You take what you want. I cannot do much. I hate my life, you like yours. What can a small, weak man do? I do not like my life. What can I do? You despise me, as you know, you have all the respect in the world. You all are worth, all good things in life. I sometimes think, about something called justice. I sometimes think about, that it should be, to everyone, what they kneed and deserve. I think, that my life sometimes is good. Sometimes the wolves of my neighbourhood leave me alone. Sometimes I get, a good nights sleep. What do I deserve, what do I kneed, what is life? What can I do, to get a good life? I do not know. What is life, yes what is life? Is that justice? We all know, that is the way it is. They say, God love you. That might be the way it is. I hope, I pray, that is the way it is. All decent men on earth, we all, hope and pray, that is the way it is. People ask, why do man kneed, to believe in something? Why do men, kneed, to wonder about what others, and them themselves believe in? Why do men kneed, political movements? Why do men kneed religious believes? Why do men want to make themselves the like of gods? What is life? Yes, what is life? People think with rage, why doesn't he just take what he wants, as me? Why does some people get what they want, and others not? I do not like all of it, I do not like, not to be as looked upon, as someone worth as much as others, as others that are respected. But that is the way it is. The fact is I think and believe, that every human, is looked upon, as a single, unique creation. To all people on earth, what they kneed and deserve. To all men on earth, as plead for decency, a bed to sleep in at night, something to eat every day, and someone to love. As we look upon others, as they look upon us, we all know, that our life, is what it is, we all are unique, we all are what we are. The religious men and women, they all say, god love us, he looks upon us, as the children of his own creation. We all are the children of god, they say. Why isn't then, all in life, good for us? Why is our lives not, just wonderful, for all of us? Why isn't all of our lives, as good as others, even if we does, what we should? We sometimes try to love the humans, and others as much as we believe they kneed. Other times we make war, as we say, that is what ends something that we say is evil somewhere. We do then, to our fellow men, what we think they deserve. We try to do, what we say, that the most of us kneed, we try to do what we say is right. We are saying, that is right, because most of us kneed that, or we say, that they do. They do not have to say, we kneed that, as the stronger men, are speaking on their behalf, we say, they kneed that. Is that what is right? Does that help true development? Then it is right, if man needs it.

On both sides 9

 

 

          On both sides 10, Are we condemned? Robert Naverstam What do you say, about the people, the small, afraid, innocent humans, that doesn't belong, the ones that you are saying, they do not want to belong? What is your scapegoat, why doesn't they belong, why doesn't you help them? Why doesn't we help them, we their fellow humans? Do you think, that you are worth that much more than them? I say, your lifes are going on automatic, all just works. Do you not understand, that just as easy as it is, for you to have your life working, just as hard is it for me, to get my life to work. I do try, yes I do try all the time, but you do not understand. The problem is, that the facts that rule out why me and others like me are condemned by you, and that you and others are judging out me. Me myself and others like me, are in many ways condemned, and that we are living outside from the networks that normal people have. The problems are that you, and others like you, you do not understand, that the suicidal precipise that is my doome, and that me myself and others like me, we are judged by you. We are worth it anyway, and that nowadays in our modern times, we do have more resourses to help the weakest among us, and we should try to help them, but we do not always do that. The rule of suicidal precipise are the fact that are ruling our own and the others doom that we are putting upon fellow men in our society, in these modern times, just as in older ages. I am afraid, and I am trying to change my life, but I can not do much more than I do. I would like to sleep, to die and not to go on living, and not to go on to suffer forever. Why do you not let me sleep? I am trying to change things, but it doesn't help. When you say to me, you should not be in this and that way, why do you condemn me? I have not chosen, to live my life the way I do. What shall I do? I am trying all the time, but I can not change things. What can I do more? I know that you despice me, but I can not do much more than I do. I do not want to be bitter, but I can do no more. Why do you not let me, be able to control my life? Am I not worth that? I ask you, am I not worth that? Your lifes are going on automatic, but I have to fight all the time. When you want to change anything, you just do that. When I am trying to change things, you are laughing sarcastically, and you often say, you are a weak, small idiot, you do not deserve a good life. Why do you reason like that? Doesn't everyone deserve to belong? I say, you all are worth to belong, why do you not let me and others like me belong? No one like me. No one loves me. They say God love me. I am fighting all the time, I can not do much more. When I ask you, why do you not respect me? Why do you say, you are not worth it? You are saying to me, all my efforts are not worth it. Why do you not give me the love I want, and that we all deserve? Why do you not let me be loved? You say you are worth it. You say, all of us are worth to be loved. But I do not feel that someone loves me. But you say, God allmighty love you. What can I do more? I am praying, I am trying, I have my site. Why do you not let me belong? I can not do much more. When I try to change my life, you say, you are to weak, you are to sensitive. I can not do much more. Why do you let me suffer? All are worth it. When you see the faces of people suffering, the grines and the look in their faces, the same faces, as faces from people in consentration camps and jails. Why do you not let me get a life as good as you others? I am afraid, and I can not do much more. When you say, you are not as strong, as us others, and because of that, as you say to me, you are not so strong, so that you are not able to live a life as good as us others. You say, you are to weak Robert. I can not do much more. I am afraid, and I am not able to be that strong, so that I am able to change my life. You say, you are to sensitive. You say, no one hates you. You say, I do understand, you say we do not condemn you. What can I do more? You say, you can not take life and it't consequenses, as you are as sensitive as you are. You are worth it, but you can not get it, as of that. END         

On both sides 10

 

 

          On both sides 11, Godkänd, RN 2008-09-20 En fjärlis vingar möter stilla luften, över en äng en solig försommardag. Fjärilen svävar över ängen, snirklar runt i en loop, och landar på en blomma. Det är skapelses under, vad tror ni, Gud känner om detta? En man sitter i en bur, han kommer inte ut, han kommer aldrig att komma ut. Någon kommer och sätter en tändare, med eld under hans arm, han känner panik, ni kan inte förstå, han kan inget göra. Förstår ni, vad Gud känner om detta? En ung kvinna och en ung man, de har älskat på en äng, en morgon i skapelsens lund. De står vid en liten bäck, de tvättar av sig lugnt och stilla. Vad tror ni, Gud känner för detta? Vad är ert slut, var är vår början? Jag är rädd, men kan inte mycket göra. En man står i ett gathörn, han har igenstans att bo. När han växte upp, var han ensam, han fick stryk, han skulle lära sig veta hut. Vad tror ni, Gud tycker om detta? Han har inte mat alla dagar, han har inte några vänner kvar. Var skall människans bana sluta? Vad tror ni, Gud tycker om detta? En man sitter och äter middag, på en fin restaurang. Han blir serverad de finaste viner, och de möraste bitar kött. En kvinna sitter vid hans sida, han har vad han har säger de, detta är hans rätt. När han kommer hem, skall han ha ett hem att komma till, en fin villa vid en strandbrink, bil, barn, vänner och hund. Vad tror ni Gud tycker om detta? Du går stadigt gatan fram, på den guldgula vägen. Du äger allt, och du är älskad. Varför är det så? Jag, jag är liten och rädd ibland. Jag, jag är stor och modig ibland. Jag, en liten rädd människa. Jag, jag duger i mina drömmar. Jag, jag har vänner i mina drömmar. Jag, jag är man i mina drömmar. Jag, jag lyckas i mina drömmar. Jag, jag duger i mina drömmar. Jag duger i mina drömmar. Jag duger i mina drömmar. Varför är det så? Tror ni, att människan har ett mindre värde, för att han är den han är? Har Gud och änglar, rätt att fördöma sin egen skapelse? Jo det har de nog. Varför människor är rädda? Varför människor ibland är små och slagna? Varför människor inte ens längre orkar försöka? Du som trillat ner mellan sliprarna på skapelsens sidewalk, var är ditt liv? Varför är det så? Du har trillat ner mellan skarvarna på sliprarna i skapelsens sidewalk, du kan inte mycket göra. Du vet, att vad du har, det har du. Det är inte mycket, men det är ändå något. Hur länge kan en man, torterad och utnyttjad överleva? Inte vet jag. Men jag vet, mitt liv, det gör ont. Ändå är det ju så, du måste göra bättre än ditt bästa, då kanske du lyckas. Skulle gud gilla detta? Skulle änglarna tycka, detta är bra? Att lyfta sig själv i håret, att vara mer än sig själv, skulle Gud gilla detta? Ändå är det ju så, du bara måste försöka. Nog förstår du väl ändå du lilla kräk, Gud skulle nog ändå gilla detta. SLUT.

On both sides 11

 

 

On both sides 12, The future of man. Robert Naverstam. How do we then see, the future of man? How is all to become? We all live here, some live in good, then they get what they need, and they are treated in a way, as up to the level, as of how their value as humans are seen. If they have the functions needed as up to the level, for them to work in society, together with other people, then they get what they need, and they are treated with respect. Other persons did not come from that good circumstances, but they anyway have needs, they kneed love, they want to have somewhere to live, food, a work to go to, and to have the possibility to have children. They grow up, to become healthy and responsible citizens of their communities. They have the functions seen as needed, for them to get the respect, and otherwise, they are respected citizens, and mostly need no more. What do we then have to do? What is it that is wrong? Why do sometimes animals like cats, dogs and otherwise, get a better treatment, than we as humans get? Why do people try to take care of dogs and cats, better than we take care of other humans? If some of us humans are treated in a bad way, most of us say, we can do nothing, we have done all that we can, no one can do anything more. If however a dog, a cat or any other pet, are left on the outside, they mostly get somewhere to be, they get if only possible help, their needs are met, and they are able to survive. We do not always treat our fellow humans as good as that. Then we say they do not want any help. Is that really then so, that we really are to take our responsibilities, as we should as humans, seen as for the needs of all our fellow humans, to have the same value? Do we really take into consideration as for all of their possibilities? Do we really take their problems seriously, or do we use scapegoats, as for lower interests from us men, to be able to demolish their lives? Do we then really to take their needs and possibilities in a serious way? Do we respect them, as up to how high their value is as humans? Or do we let our way as for us how to treat them, to be guided as of up to what level their function in society as humans are, and not as out of what they want, or really kneed? Do we look in another way, as we judge them as humans and fellow human citizens on this planet of ours? Is it really necessary for us to look upon our fellow men in a way as for them to have to meet up to some level in their functions as humans, for them to get a treatment that they deserve as humans? Or is not another way for us to look at our fellow humans in need needed? Is it really not in need for us humans, to try to take a greater responsibility for our fellow humans, or do we really have to treat them in the way we often do? Do we really not give our pet animals a better treatment, than we give some of our fellow humans? Do we then really take the responsibility we have seriously, or if we really not should consider to look at it from a way that is more justified from a moral perspective? Why do we not treat them as up to what their value is, and not only from the perspective, as up to what level their functions as humans makes it easily possible? If our children need help, if only possible, we do all that we can. If our parents do need help, we do if only possible all that we can. But if someone a little bit on the outside of the usual networks do need help, we often do nothing, in fact we often just tells them to keep quiet, and not to take up anything, of our so highly valued time and effort. We tell them, to turn to someone else, than for them to try to get the help, that they need from us. Would we then handle the problem in that way, if they were our relatives, or if they had a higher function? Would we tell them, or any other of our fellow men here together with us, that they were hopeless, and of no good, if we took all of our possibilities into consideration? Do we then really take all of their possibilities into consideration? Or do we really have to treat them, in a way that they do not deserve? What can we then do more? Why do we then, not do our duty, and try to treat them, in a way, and try to give them, what they deserve? END

On both sides 12

 

 

          On both sides 13, Vem är då du, vem är då jag? Att du är så elak mot mig, du min moder, det är ju så, varför duger inte jag, din son? Vad tror du, att du vill vara? Vad vill du att jag skall vara? Inte kan väl jag vara två-tre år, för evigt, för din skull? Varför gud, vill du att jag har det, som jag har det? Jag vill ju bara, vara en vanlig människa. Jag vill ju bara vara en vanlig människa. Jag vill ju bara vara värd, det andra är värda, och få det andra får. Jag vill ju bara ha samma livskvalité som andra. Men det är som det är, den som andra säger, den så fantastiska evolutionen, den har slagit ut oss två. Vad skall då jag säga? Man skulle nästan vilja säga, med risk för helgerån, kyss dig i häcken Gud, kan du inte bättre? Inte tror väl jag, att du ville leva ditt liv ensam. Inte tror väl jag, att du ville att jag fick spö som jag alltid fick. Inte tror väl jag, att du ville att jag skulle ha det så jobbigt, som jag har det. Inte tror väl jag, att du vill, att jag nästan har noll livskvalité. Inte tror väl jag, att du vill, att jag inte har det som andra har det. Men kanske ändå, ville du kanske ändå, att jag inte skulle vara som andra, för att du skulle bli bekräftad, och för att jag inte skulle lämna dig? Men det är ju som det är, den som andra säger, den så fantastiska evolutionen, den har slagit ut oss två. Vad skall då jag, och du säga? Man skulle nästan vilja säga, kyss dig i häcken Gud, kan du inte bättre? Hade det ändå inte varit lite bättre, om du haft en karl, som du dög för? Men du fick Martin, och jag fick äntligen, ändå trotts allt lite mer lugn. Men inte kunde man ersätta dig. Jag var liten och rädd, jag kunde inte ta för mig. Vad är då du nu? Vad var då du då? Hur länge lever du? Tror du att jag kan rädda dig? Tror du, att jag kan rädda dig? Men ändå, inte förtjänar du väl helvetet. Men det är som det är, den som andra säger, den så fantastiska evolutionen, den har slagit ut oss två. Vad skall då jag säga? Man skulle nästan vilja säga, med risk för helgerån, kyss dig i häcken Gud, kunde du inte bättre? Men sedan tänker man till lite mer. Jag skulle vilja, vara värd det ni andra är värda. Vad är det då som inte fungerar? Vi tänker inte alltid i termer av kärlek och välvilja mot andra runt oss, nog mest i sådana tankar, mot sina släktingar och andra som står oss nära. Ibland tror jag, att jag inte fick den nödvändiga värmen, som jag behövde som spädbarn. Jag minns inte. Vad var det då, som blev fel? Redan som spädbarn, låg vi där i våra sängar, med galler runt om oss som riktigt, riktigt små. Folk kan vara kreativa, vad kan man mer säga? Man skulle nästan vilja säga, med risk för helgerån, kyss dig i häcken Gud, kunde du inte bättre? Men jag är en man, en ganska vanlig, för att vara den jag är. Jag är en man, ganska vanlig, för att vara Robert Naverstam. Vem är då jag, är jag rikskräket? Vem är då jag, är jag, frälsarskämtet? Vem är då jag, en idiot som fick för lite spö, och inte för mycket? Vem är då jag? Vem är då jag? Vem är då jag, vem är då du? Svaret är väl, att jag är den jag är, jag är en man som försöker. Kanske ni också skulle vara det, en som försöker, försöka duger.

On both sides 13

 

 

          On both sides 14, Monolog ur Radio Totalnormal, Visst det råder demokrati i vår herres hage Visst, det råder demokrati i vår herres hage, ta för sig mest den som det bäst kan, lämpligen då också av lättast tänkbara offer. Visst, det råder demokrati, jag vet inte mer. Men ändå, visst kan människan vara svag. Gud säger att det är synd om de svaga. Jag kan inte mycket mer göra. När jag pratar med en, som de säger skall kunna hjälpa mig, då säger han, att de inte hjälper folk som hamnat på gatan, inte ens på hur kort sikt som helst. Visst, visst, du tycker synd om dig själv, du går aldrig i kyrkan, men du vet ju så väl, så väl, att guds rike det tillhör ju också dig, och mig. Skulle jag behöva en förtur på en lägenhet, eller om jag skulle behöva någon annan sorts hjälp av er, vad gäller då? När jag frågade någon senast, då sade någon, att så vitt de visste så var det knappt någon som fick förtur numera. Visst det råder demokrati i vår herres hage. Skulle jag krångla till det för mig, så är det gatan och Frälsis som gäller, även om det är, på hur kort sikt som helst, det är där demokratin kommer in, grejar du det inte, out you go! Där den svaga människan står, och ber om hjälp, där finns inte mycket demokrati. Det är väl smash and grab som gäller, inte vet jag mer. Det kallas visst för religiös social evolutionism. Den som klarar de sociala kraven, och som kan bygga upp ett liv för sig efter guds krav, tillsammans med andra i samhället, det är dem som framtiden tillhör. Inte dem som är utanför, även om de vill hur mycket som helst, det är saker som de oftast inte kan kontrollera och bestämma över, det som styr och bestämmer hur det är för dem. Det är inte vad du behöver, det är efter vad du behöver, med hänsyn taget till vad du har för förutsättningar, med hänsyn taget på hur du växt upp, som bestämmer hur det går för dig. Grejar du inte spelet, eller kraven, dra åt fanders, out you go! Visst tror väl jag, att de grabbar som kan ta för sig, de klarar sig ändå bättre. Jag står där jag står. Någon hjälp av någon för något, -vem tror du att du är, är det vad ni skulle säga till mig? Jag pratade med en dam på Socialkontoret för ett tag sedan. Jag hade hört att det fanns något som kallades mentorplatser, för folk med problem, om någon ville se hur det kunde fungera, med någon dröm eller något annat, som det kanske skulle kännas fint att få prova på för dem, prova sina vingar om man så säger. Vi kan inte göra mycket för dig sade damen. Vi tror inte att du passar in. Vi tror inte att det är någon som vill satsa någon energi på dig, du är 50 och något plus, det finns nog inte någon som tror du kan något. Visst, vill du försöka, så är det bara att försöka själv, vi kan inte mycket göra. Något stöd från oss kan du inte få. Det är nog inte mycket mening med att du kommer hit något mer. Vad kan man säga, de ger raka ärliga besked åtminstone. Om jag sedan ändå skulle, peppar, peppar ta i trä, hamna på gatan, hur blir det då? Man hamnar på Frälsis troligen, hur är det då där? Jo där finns ju en massa grabbar, som går i kyrkan på sinnesfridsgudstjänster så fort och så ofta som de bara kan. Sedan går de ut från kyrkan, stärkta av guds ord, som säger så säkert, så säkert, att de själva är guds mest älskade grabbar, och hittar de någon ensam stackare, som verkar lämplig, vad tror ni händer då? De vet ju så väl, så väl, att guds tålamod, det räcker hela vägen ända fram till dödens portar. De kan göra vad de vill, hela vägen ända fram, ända fram till sin sista suck. Visst är det fantastiskt att det är så, men vad skall då en som är svagare än dem säga? Vad skall då en som är så svag och så rädd, att han inte tror att guds tålamod räcker, eller ens finns där för honom, för att han har haft det så motigt, vad skall då han säga? Inte för att jag vet, inte för att jag inte tror, jag vet inte, vad tror ni? Skulle jag sedan behöva ha en förtur till en lägenhet, jag frågade någon som jag tänkte borde veta, då sade de, det skrivs knappt ut några förturer numera så vitt jag vet. Jag vet inte, har inte hört hur det är numera säger någon annan. Vad skall man säga? Raka ärliga besked åtminstone, guds tålamod och samhällets omsorg, det räcker hela vägen, hela vägen ända fram till helvetet, halleluja! Sedan, vad kan man tänka om hur det är här så långt nere i undervegetationen av vårt samhälle där jag ändå är, hur är det då här? Jo det finns en massa folk, som inte orkar, men som tar för sig ändå, så gott de kan. Rån, hot, misshandel, det är vad som gäller, om du bara har lite otur. Vad är det då, som styr allt? Jo, det är ju faktiskt evolutionen. Det är de regler som gäller för hur det skall vara, för att vi skall utvecklas, det är vad som styr. De allra flesta säger att det är ju helt schyst, det är genialt, då utvecklas vi, vi går framåt, jättebra, fantastiskt, otroligt smart helt enkelt. Hur är det då, med oss som är här nere, nästan längst ner på utvecklingstrappan för oss människor, hur är det då här? Vi är nästan längst ner på samhällets stege. Vi har nästan alla andra ovanför oss, vi är längst ner. Jag blir dagligen påmind om mina dåliga resurser, som jag har för att klara mig. Varje dag, känner jag, och jag märker, att folk inte bryr sig. Varje dag känner och märker jag, att det är hårda bandage som gäller så här långt nere på funktionstrappan där jag ändå står, det är helt enkelt svårt och smärtsamt, att vara den jag är, där jag är. Vad kan jag mer göra? Evolutionen är nog bra, för dem som är starka och klarar sig. Evolutionen är fantastisk, men om du själv, skulle bli utslagen, om du själv skulle slås ut, där du är där längst nere på stegen, vad skulle du då tänka? Det är ju så, att det oftast inte är den högre upp, med sin fina förmåga, och sina rejält tilltagna resurser, som är den som det går dåligt för. De flesta vanliga människor, kan glada och nöjda stå och titta på vår fantastiska skapelse, och nöjda stå och sucka och säga, det där, det är ju så himla bra för oss och oss alla.. Men sedan måste ju det vara smärtsamt också, för att folk skulle akta sig för det, det måste ju vara så, nog förstår ni väl det? Men, det gör ont, att inte bli älskad. Det gör ont, att inte få vad du behöver. De säger att det som styr, det är saker som jag inte kan kontrollera mycket, men genialt Gud, otroligt Gud, vår herre, du är ett geni, du har fixat det, så att det gör mest ont, för de svagaste! Då skriver du, i din fantastiska handledning i levnadskonst, och social vetenskap, att dessa stackare, de är vad de är. De kan inte mycket göra, för att ändra sin situation, och försöker de ändå detta, då möter de på patrull. Du skall inte tro att du är något, du skall inte tro att du kan något, du skall inte tro att du har några rättigheter, halleluja! Fantastiskt, halleluleå, halleluleå, halleluleå, halleluja! SLUT

On both sides 14

 

 

          On both sides 15, Positive or negative, what is the worst issue? Monologue summer 2009 Positive or negative, what is the worst issue? Are you negative, then you tell yourself, to believe or is making yourself prepared for a coming disaster. Then they say, you might come to take the happenings better, and then you might to come in better terms with the feature for yourself. The prophets say that then you can take what might be your feature in a better way, as you then are prepared. Are you instead positive, then you believe that something good is to happened, and some speculate about that, and state that then it is more likely for something good to happened for you, as you are expecting that, and that the outcome then more likely is to be a happy one. Once long way back, many years earlier, his mother sat with him on her lap, and she thought that he was wonderful, once long way back, he was the best thing ever happened to her. Almost everyone has that background. What would you say if the loved and precious child of you would grow up to become a villain? What can a man have to say about that? I do not know. You want to have somewhere to live. You want to have something to work with. You want to be liked and to get compassion and to be cared about. You are more likely to be a trustworthy and someone that has success in life, you want to be a good person. What about if there is someone that all your life say, that you are not a trustworthy and righteous person? What if everyone said, he is not to be trusted? What if someone say, that all of them not is to trust you, and that they tend to dislike you? What if all you knew said, that he is an idiot all your life, how will you then become? What will the outcome then become? Once long way back, his mother sat with him on her lap, and she thought that he was wonderful, once long way back, he was the best thing ever happened to her. Almost everyone has that background. What would you say if the loved and precious child of you would grow up to become a homeless or a villain? Would you yourself want to be called bad, and not to be trusted? Would you like to be called an idiot? Would you like, to be called a person not to be cared about, or put trust into their resources? Would you like for people to say, he is bound for hell? He doesn't deserve for good things to happening to him. He deserves no compassion. He deserves only a bad future. He is not worth to put any resources in, as he doesn't make it anyway. What would you think if someone said, that all you are is nothing, you doesn't deserve to belong, you doesn't deserve to get compassion, you doesn't deserve to have a good life. Once long way back earlier, his mother sat with him on her lap, and she thought that he was wonderful, once long way back, he was the best thing ever happened to her. Almost everyone has that background. What would you say if your loved child would grow up to become a homeless or a villain? Once long way back earlier, his mother sat with him on her lap, and she thought he truly was wonderful, once earlier long way back in time, he was the best thing that ever had happened to her. Almost everyone has that background. What would you say if the loved and precious child of you would grow up to become a homeless or a villain? Take the lesson man, and love your brothers and sisters. All men and women are worthy of a beginning in love and with good terms with your past, as well as your future. Everyone deserves that, but all doesn't get it. What is the problem? The problem is your attitude towards your fellow man. You don't love your brother. If he truly tries, then he is worthy, if he truly tries, then he is obligated to have a future, to get love, to get eternity, then he is then bound to have a future for ever.

On both sides 15

 

 

          On both sides 16, Vad är väl då ditt liv?, RN 2009 Vad är väl då ditt liv, du rädda lilla? Vad är väl då du, vad är väl då ditt liv, du förtappade? Du tillbringar dina första år i livet, i livet det så fantastiska, med att kämpa mot en drake, ja du kämpar mot en drake, den står där, dräglande med flammor, drypande ur sitt öppna gap, din mor var hon denna drake? Inte förstår väl ni, inte vet väl vi vad du pratar om. Det du säger det är väl bara vad det är, det är bara ordbajs. Du växer upp, vad vet du väl då, vad är väl då du nu? Du vet, fakta står där som vad det är, dina farföräldrar, de hette ju faktiskt Hans och Greta, vad är väl då du, du, du din stackare? Du står där, det är i början av ett liv som för andra kan sägas vara så fantastiskt, det är i början av ditt liv. Vad är väl då du, du lilla, när det faktiskt var så, där står hon likt liemannen, din mor, hon står där på golvet i ert vardagsrum, och hon säger så glatt, av självgodhet aningen tagen, hon säger, du skall, alltid, alltid, alltid vara liten, du skall alltid vara liten. Mellan anfallen av självömkan och otillräcklighet står hon där, och defacto står fakta flödande ur hennes mun, hennes dom över dig, hennes barn, det var ju så, dina farföräldrar de hette ju faktiskt Hans och Greta. Det var ju så, det var faktiskt så det var, dina farföräldrar de hette faktiskt Hans och Greta. Detta är fakta, fakta lika hårda som den vitskimrande kristallen i Gud Faders tron. Vad kan väl ditt liv då bli? Vad kan väl då ditt ynkans liv bli? Det var ju så det var, fakta slår där slag efter slag, likt Thors hammare, rakt ned in i ditt stackars liv, in i det liv som den defacto svaga man du faktiskt är. Det var ju så det var, det var så det var, dina farföräldrar de hette ju faktiskt Hans och Greta. Likt Thors hammare slår faktum ned som en blixt från en glansklar himmel, dina farföräldrar, de hette ju faktiskt Hans och Greta. Vad är väl då ditt liv nu, du din lilla stackare, det var ju så det var, dina farföräldrar de hette ju faktiskt Hans och Greta. Vad kan väl då ditt liv vara, vad kan det då bli? Vad är väl då du undrar ni kanske, och ni säger lismande, du självömkande lilla, hur kan du tro, att du någonsin skulle kunna vara något? Du minns ju, det var så det var, där står du, inte kan väl jag veta, vad som är bäst för mig. Din mor, hon står där, likt vad hon nu är, eller var. Dina farföräldrar, det var ju faktiskt så det var, visst så var det, de hette ju Hans och Greta. Då får du stå där du står, där i en evighet. Evigheters evigheter rullar där förbi, där står du, slickande Gud Fader allsmäktig, i hans bakdel av röd bubblande rinnande, skinande kristall, för evigt. Detta är din dom, du lilla stackare. Det var ju så det var, dina farföräldrar, de hette ju faktiskt Hans och Greta. Tack Gud Fader Allsmäktig, förmånen att leva ett liv som mitt, som en man utnämnd till mindre vetande, det är väl bara häftigt för dig. Även om det är så, det har blivit vad det är. Det faktum som står där så glasklart, så glasklart, skinande likt bubblorna i den skinande röda kristallen runt dina fötter. Det är så det är, det var så det var. Fakta, likt den falska ormens giftiga bett djupt i din nakna hals, det var ju så det var, dina farföräldrar, de hette ju faktiskt Hans och Greta. Grattis, grattis, grattis Robban! Remember Hans and Greta kronikerkräk! Give them benet man! Grattis Robban, grattis, grattis, grattis kronikerkräk, fegis! Remember Hans and Gretchen, give them benet man, give them benet man!

On both sides 16

 

 

          On both sides 17, Rättigheter, ja nåja!, Robert Naverstam, 090715 Visst, jag vill jag med. Men vad skall man göra, när ens egna resurser, inte når upp till den funktionen, som gör att man får vad man behöver? Inkompetens, svaghet, dumhet, vad är väl det, är det vad som bestämmer allt? Visst, jag vill jag med, visst jag vill jag med. Men ändå, av anständighet mot dem jag älskat, och älskar, frågar jag detta, -var börjar och slutar, vår resa mot ljuset? Var slutar vår resa, mot ljuset? Ja alla vi smutsiga små, var börjar och slutar, vår resa mot ljuset? Visst, jag vill jag med, men jag får aldrig, eller sällan någonting. Väcks någon känsla, av kärlek eller vad? Så svag man än ändå är, man minns ofta bara, gammal smärta, man minns bara nålarnas stick, rakt upp djupt in i ditt bultande hjärta. Någon du älskar och som är viktig för dig, kan göra dig mer ledsen och mer rädd, än någon annan. Men ändå, visst jag vill jag med. Ändå är det ju så, älskar man, då är man sårbar. Visst, älskar du någon, då måste du, av behov och känslor framkomna, för att nå önskat resultat, sänka din gard, och öppna ditt hjärta mot ljuset, för ljuset är ju kärlek, ja ljuset är ju kärlek. Ja men, vad kan man göra, om ens funktioner inte når upp, till den styrka som resulterar i, att man får vad man behöver? Vad gör man, om man inte får, vad ens själ skriker efter? Vad gör du, om din själ inte räcker till? Om du inte är man nog, för att få vad du behöver, vad gör du då du stackare? Visst, jag behöver jag med. Men var slutar och börjar vår evinnerliga resa, vår resa mot ljuset? Var slutar vår resa, mot ljuset? Ja alla vi smutsiga små, var börjar och slutar vår resa mot, vad? För visst förstår nog du också du människa, att du mår bättre, om du får vad du behöver? Men en dag om våren, dina ögon ser någon, du blir varm, du känner något. Vem är det, vad är det som händer? Varför är vår framtid, så präglad, av vem du är? Vem du än är, du har samma rätt som andra, men du får ändå inte, inte ens ett korn, får du från deras dignande överfulla bord. Ja du människobarn, var börjar och slutar, vår resa mot ljuset? Ja du smutsiga lille, var får du vila? Ja var får du vila, du smutsiga lille? Var finns den fäll, som du får sträcka ut dig under, för evigt. För du vet ju så väl, du är vad du är, du smutsiga lille. Men det är ju så, till dem som har, skall det varda givet, från dem som inget har, skall det tas. De stackare som inget har, de är ofta svaga, men det är ju så, då är det lättare att ta ifrån dem. De som har mycket, de har oftast resurser nog, för att hämnas om det var något som gick fel. De som inga resurser har, de orkar inte. De har inte kraft nog, för att kämpa. Vad skall ni göra, ni mina smutsiga små, för att ni skall få, vad ni behöver? Vad skall ni göra, ni smutsiga små, för att de som har mycket, inte skall ta ifrån er det lilla ni har? Vad skall vi göra, för att inte ni som inget har, skall tas ifrån, det lilla ni har? Ja gott folk, festen kan börja, vad har ni att säga? Skall det bli, allmän utdelning? Naturligtvis skall det bli så. Till dem som har, skall det varda givet, från dem som inget har, skall det varda taget. Slå glasen i bordet folk, nu kan ni gå lösa på faten, kalvstek för miljarder, skall delas ut, till dem som redan har. Det är er rätt ni starka, ni som redan har, det är er rätt, tag vad ni behöver, för det är ju er rätt, för nu gott folk, nu skall festen börja!

On both sides 17

 

 

          On both sides 18, Mänskliga rättigheter, för oss med psykiska problem. Robert Naverstam, 2009-08-10. Hur är det då med mitt liv? Vad är då våra chanser? Hur är ett liv, för en som mig? Hur blir man som mig? Jo jag kom ihåg mina första två eller tre jular, som ett litet barn. Vi tillbringade dem i en liten stuga, hos ett par släktingar, och en fostersyster till min moder. Damen ifråga och mannen i hennes liv, hade under den tid jag kände till, levt utanför Bålsta, och de var de enda släktingar till mig, som jag kommer ihåg, eller som jag kan minnas nämnas. Efter vad jag kommer ihåg, så träffade vi dem även före jag var på mina sommargårdar, som barn till föräldrar med problem, ofta får ha i Sverige. Jag träffade dem även före jag kom till min familj i Härnösand, och innan familjen i Skåne. Nu är båda två döda sedan ett tiotal år, och vi har ingenting kvar efter dem, utom några småsaker och annat utan egentligt värde. Huset som de hade, gick till någon syster till Kalle, eller hur det nu var, eftersom han var den som överlevde de två. Efter begravningen så samtalade vi ett tag, och jag fick träffa några andra som skulle vara släktingar eller hur det var, och som var på begravningen. Bland annat var det en dam med, som jag tyckte var speciell, varför vet jag inte, annat än att vi var lite lika, hur det nu än var. Eftersom det var en känslig situation, och att alla närvarande var okända för mig, så tyckte jag att jag inte kunde gå till huset för att dricka begravningskaffe med de övriga. Någon hade tidigare sagt, hur det nu än var, att jag inte skulle få något efter dem ändå, och att jag nog inte var välkommen. Vem det var vet jag inte, men någon måste det ju varit. Ändå minns jag tydligt att jag var ledsen, eftersom att jag tyckte mig förstå, att jag inte var välkommen till kaffet. Det hela resulterade i, att jag kände mig tvungen att åka hem och strunta i resten av sammankomsten. Jag hade ju av någon alldeles klart blivit upplyst om, att jag inget hade att vänta mig angående något arv eller övrigt. Vad som hände var bara det att jag inte orkade röra i dessa upplysningar, som alldeles uppenbart sade till mig, att jag inget hade att vänta av någonting alls i stort, efter de bägge nu döda två. Jo jag minns att någon satt och skrävlade med mig hos min moder senare, och hånande sade till mig, att jag bara skulle få några små tennsaker som inget var värt efter de två. Jag vet inte mer vad som hände, eller som inte hände. Jag blev tvungen att åka hem, utan att ordentligt få reda upp, om vad eller hur de andra i denna släkt ställde sig till mig. Jag var en ensam man, med min diagnos i bagaget. Jag tog för givet att jag inget skulle få. Vem det var som sade till mig, att vi inget skulle få, det vet inte jag. Men jag vet att jag tyckte att de som var där, var trevliga, vanliga människor, och att jag inte ville komma till dem, med mitt krångliga liv som en man utanför deras vanliga liv och umgänge. Det kändes inte ok, och jag kunde inte göra mer än jag gjort. Jag trodde naturligtvis att Kalle skulle ha haft några papper efter sig, och att jag eller hur det än nu var, skulle ha någon rätt till något. Jag har hört att min mamma sagt att jag inte är hennes barn ibland. Varför vet jag inte. Om jag någon gång tar upp detta, så ser hon orolig ut, och verkar inte fatta vad som sägs eller annat. Det var inte värdet på huset, eller detta, utan mer det att jag inte tyckte att jag var välkommen. Vad mer kunde jag göra? Jag vet inte mer, eller hur det än är med detta. Vad som händer mig nu vet inte jag. De säger i föreningen att vi har en hyresrabatt på över 40 procent av hyran. Alla som jag pratar med säger att detta stämmer. Men det känns inte ok, och det är något som inte stämmer känns det som. Skall jag lita på min magkänsla, när den säger mig en sak, och alla olika terapeuter och all personal säger andra saker? Jag kan inte göra mer. Pratar jag med min moder, så säger hon att hon inte är min mor ibland, andra gånger säger hon, visst är jag din moder. Jag vet inte vad mer jag kan säga. Det är som det är. Vem det än var, som sade att jag inget fick, det minns jag inte. Problemet är, att folk som oss inte orkar, att vi inte har resurser, och att olika sadister och andra, ofta försöker utnyttja oss för olika drifter de har och liknande saker. Kalle hade inga skrivna papper, men det var inte det som gjorde mest ont. Hur det är med det här, det vet inte jag riktigt, annat än att det är som man säger infekterat. Det är inte värdet på huset som har någon betydelse. Jag vet inte mer, än att något känns fel. Som vanligt är det kanske någon som försöker utnyttja situationen, till vad det än kan vara, antingen bara av vanlig elakhet, eller annat. Det var inte av elakhet eller girighet jag tycker att det känns fel, det var att jag tycker att jag borde ha fått det erkännandet av dem, till att jag och min moder var värda detta. Vad som annars är fel, det vet inte jag. Mer än att det känns tokigt. Jag vet också att alla säger att vi har vår hyresrabatt. Sedan säger ju folk, att man skall lita på sin magkänsla. Min magkänsla säger mig, ingen hyresrabatt, ingen kontakt med vad som händer runt mig. Allt en enda röra. Magkänslan säger inte hyresrabatt. Alla jag pratar med säger, det är rabatt, du har haft tur, du skall bara vara glad för att det är så bra för dig. Magkänslan säger återigen, ingen hyresrabatt. Jag vet inte mer vad jag kan göra? Tack för mig, om ni nu orkar med att läsa denna lite korta och editerade version av den engelska grundtexten. Tack för mig. / Robert Naverstam How is then my life? How do you then become someone like me? Well, I remember my first three or four christmases for me as an infant. We spent them at the cottage of Agda, a fostersister of my mother. The lady and the man she lived with, had most or their life been living at a small cottage just outside Bålsta, and that was the only relatives of ours, that we met regularily during the years in focus. As I remember it, we met them even before I was placed at the two different summerhomes of mine, one of them that I had as a small child outside Härnösand. Now both of them are dead since some years, and the house of theirs, went to some sister or cousin of Kalle, as he was the one that survived from the couple. I do not know exactly what happened to the house otherwise, or where the rest of their belongings ended up, but after the funeral I felt uncomfortable with the situation. Then many of the others present at the funeral, afterwards went to the house that Agda and Kalle had owned that was just nearby, for them to drink some coffe. I didn't know what to do, and I didn't feel that comfortable with the situation, and I thought I couldn't go to the house together with the others, for the traditonal coffe after the funeral. Why did I then not make it? What rights did I have then? I remember the funeral, I remember only some of what more was to happened. I now know the facts, I had no rights. The result was that I got such a crisis, as I never had had before, I had no rights. What was more then my right? I had the right to be humiliated by a boss of mine, that was the right of mine! I thought that Kalle propably had written some papers about what was to become of their property afterwards, and that me or my mother was to get some of what all the years before, was said for us to inherit. Even as we weren't relatives of theirs as out of bloodline or otherwise, as I remember it, it was stated as they still lived, that we was to get what was left from them, as they had passed away. My mother only was a fostersister of Agda, and Kalle was the surviving one from the childless couple. I didn't understand, or know what to do as from what we thought was the right of ours, and as of what was to become with the belongings of theirs or otherwise. But I remember that my mother said, or that someone that stated she was my mother, said that we wasn't to get anything, only some worthless stuff, that wasn't even memories. Well, that was only one thing that happened then. No one gets more than he deserve you might say, that means then, what my right to get is, as what is said to be mine, it is what is a right of mine, if I can grab it, as of resources of mine or otherwise. The problem is not what I have. The problem is that people like me, do not have the resourses and power, to fight for our rights. We lack the power to fight for what is ours. Most people with a background as mine, we do not have what we kneed. I do not know what more to do, but I know, that a friend of mine, he is very much a lookalike of Kalle, as I remember him as a younger man. I do not know what to do, and I do not know how to handle this. It might be seen as a propable miss-understanding, but the man is so much a lookalike of Kalle, that it can't be seen as a coincidence. But I know, that people like me, are easily used, and that we get picked of our belongings, and that most of us does not even have a work. People like us doesn't get what is said to be our human rights. I do not know, but it might be the case, that I do not reach up to the limits for me to do what is best for me. As I was working at the work I had, I said and made steps, to try to cooperate with my company, and to try to become a good workmate, and to make my best, under the circumstances present. As I see it, my company did not understand, or wasn't willing to understand, that I didn't want to harm them in any way. They did not behave in any way, that can be seen as democratic, the right to make my life misserable at my work. They ruled, and the workforce had to obey. The said to be human rights, it is not rights, it is what we kneed, but it is a right, however a right almost never reached up to. I repeat it is rights of ours even if it might be seen a dream, it is more than something a human just kneed, however it is not seen as a something being able to reach up to by our society. It would be a dream for us to get all what is said to be our rights. But as it is, and as I feel myself, as an expert in the field as of how it is for people like me socially and otherwise. I know that we doesn't get what is said to be our rights. I repeat, it is not seen as a human rights able to reach up to, by the average Joe. It is seen as something you kneed, but it is not seen, as a human right. It would be a dream if we could get all that we kneed, but what is there then more to do, for an ”idiot” like me? I know that it hurts. I know that it might be hard for anyone to take. The problem is propably, that it is to expensive for society to take care of people as us. As for now with my livingsituation, I do not know what to do. I have an apartement in Stockholm. I have quite a good living, but it doesn´t feel alright. My radar, or stomagefeeling as we put it in Sweden, is telling me, no good situation, to much ”schizofrene” inhabitant of the apartement, that means me, myself and I. The problem is my ”rentrebate” and that I think that someone will try to fool me, so that I will lose my living. I do not know what to do. It doesn´t feel alright, and I think that someone might try to fool me in some way. What more I can do I do not know. It doesn't feel right, with this rentrebate all I am speaking to say is allright and a situation I shouldn't worry about, I should be glad, as I now have this situation. There is a real live rentrebate, and I have the rebate they tell me I have, they say. But my stomagefeeling tells me, or if I should say, my radar tells me, no rebate, all about it is a result of my mind. I think I would be an easy victim, if it would be a problem. I think that I might be picked of the worth of my apartement, and that I would loose my living. What more can I do? Then you all say, you have to fight for you to get what is yours, then you might get what's your right. What more can I say? Maybe only, ha-ha-ha you are joking! I know just as well as you others, I now say, I know what rights I have, I have no rights! Ha-ha-ha, you have no rights Robert, idiot, looser, kiss my behind you looser, that is what you will get, that is your only right! Ha, ha, ha, kiss my behind you looser, I am your boss! From here to the endless hallways of Belsebub palace, from here to eternity, kiss my ass you looser. I know what is your rights, I am your boss you looser! What did then happend to that house, and the things left after the couple? I do not know, but I know, that I think I have heard, that the people that got the house, sold the house they first inherited. Then they moved to some place less ”hot” as the wife of him stated one time I talked to them. Now as the facts are, I am a man, I have a diagnosis from my youth, now am I in my mid life. My mother yells and threaten me almost every time I talk to her. Kalle and Agda is both dead. What more can I say? I do not know. What I know, is that I have no rights. There was a lady, or someone present at the funeral, that I felt was someone special, I do not know why. Well, afterwards I went back to Stockholm, to the place where I lived. I can not do more, or to tell some more about it. I very well might get a life in missery. I have not earned or got one single penny, öre, dime, or anything from my site. Why do I then persist with my writings? Why do I then persist to say, I know I am weak, and I do state, the way it very well might be, that I maybe not will get my rights. I tried to be a good friend to my palls from my upbringing. I do not know what more I can do. The guys and others from my former life, they didn't had to have been in any way more repulsive in the way they were against me, more than the usuall average Joe, or medelSvenssons are. But what has happened might make me more willing, and to make me want to write things that they want me to, as just for fun, or otherwise. I do not have any sides of myself, that might be seen as sadistic, or repulsive. But I know, I have tried. Somehow I thought it was neccessary to write this. The reason is mainly, that I feel sad and sorry, for what happend to the house that came after Kalle and Agda, and that I lost my work. What my destiny will be? I do not know, but I know, that I have made my very best. I can not do much more. But I will try, from now on, and for as long as only possible. Thank you, Robert Naverstam END

On both sides 18

 

 

          On both sides 19, Lite jagat, Monolog 09 08 20 Visst, det känns lite jagat idag, jag skulle ge min själ, för att slippa helvetet, här i mitt dagliga liv. Visst, men var hamnar min själ då? Visst, jag skulle ge min själ, för att slippa helvetet på jorden. Jag är väl människa liksom ni. Jag har också precis som er, två huvuden, sex armar och fjäll, precis som er. Jag är väl människa liksom er. Precis som er rullar jag på en vagn, som förs framåt med de dragdjur, som löper framför mig, de dragdjur som är en del av min kropp. De drar mig fram, liksom de drar fram er, framför er. Liksom er, får jag barn med mig själv, liksom en amöba som delar sig, visst, jag är precis som er. Var slutar då vägs ände? Var slutar då vägs ände, kanske i en sexakt mellan våra olika raser? Kan en enda ända ända livets ändamål? Kan vårt öde, liknas vid vad? Vad är då vårt öde? Jag är rädd, men det har människor visst varit förut. Visst, jag undrar nog, liksom ni? Var slutar vägs ände? Slutar vägs ände, i en sammansmält själ, av allt som bara finns? Vad är då livets mening? Visst jag är rädd, vad är då annars meningen med livet? Vad är annars meningen med livet? Visst, jag är rädd, men vad är då meningen med att leva? Visst det förstår väl alla, att meningen med livet, är att fatta, att fatta att vi lever. Meningen med livet, är att leva det, vad skulle det annars vara? Visst, jag är rädd, vad vore då annars livet? Visst, jag är rädd, det skäms jag för, med en räddhågad min, kniper jag min näsa, likt en mus drar jag mina andningshål, ned mot munnen. Min varelse ligger i en säng varje natt. Min varelse säger att jag, visst, att jag ligger där och jag skakar också. Jag pallar inte till mer än en 20.00-21.00, sedan rakt i säng varje kväll, pang på kudden, vad vore annars livet? Jag sover bort det slimmade, glittrande livet här på söder, som en timmerstock, en 11-12 timmar var natt, vad vore annars livet? Visst känns det lite jagat, jag skulle ge min själ, för att slippa helvetet. Visst, men var hamnar väl din själ då? Visst, jag skulle ge min själ, för att slippa helvetet här på jorden, visst. Visst är jag rädd, men det har väl män varit förut? Visst, jag är rädd, men andra har nog varit detta före mig. Visst, jag är rädd, dum får man vara, men inte rädd. Visst, jag är rädd, dum får man vara, men inte rädd. Jag sitter här, markören hoppar fram bit för bit, på den lysande skärmen. Ord följer på ord, där jag sitter här i kvällen den lugna. Visst, jag hoppas än. Jag hoppas än på lite kärlek, visst, jag hoppas än. Än är livet, vad det kan vara, vad det kan vara ibland, men detta är ju bara ibland. Sedan faktiskt ett så pass sällankommande ibland, att det inte ens funnits nu på trettio år. Men, visst, jag hoppas än, att detta sällankommande ibland, skall hända igen, även om det var trettio år sedan sist. Visst, men ett så pass sällankommande ibland kan kanske vara lite för sällan. Ibland, kan det innefatta en tid på trettio år? Visst, det kan det nog, vad vore annars ibland? Visst, det känns lite jagat, jag skulle ge min själ, för att slippa helvetet här på jorden. Men visst, var hamnar min själ då? Men viss, jag skulle ge min själ, för att slippa livet här på jorden. Visst, en stilla nåd, som precis alla kan önska och stilla bedja om, än i den dag som nu är. Visst känns det lite jagat. Jag skulle nog ändå ge min själ, för att slippa det helvete, som faktiskt är här för mig ibland. Men visst, ändå ibland, regnbågen lyser, ur den strömmar alla färger som finns, och där den stannat, mitt framför det lilla bordet i mitt rum. Ur kitteln strömmar skimret av miljontals guldsglimrande rundelbitar. Ändå skulle jag, ge min själ, bara för att veta, att jag gjort rätt, ens en enda gång. För om jag nu gjort fel, var slutar då annars allt detta? SLUT

On both sides 19

 

 

         On both sides 20, What is you to become? Swedish version after the english Well, that's not a problem, it isn't even to exist anywhere, as a problem in this world. That shouldn't have to have been that complicated. Why do you think it is like that? Thats nothing, don't you fix even that? There you go, you are in your youth, or some other time maybe. Where do you fit in? What is your role? You want to do so much, but what can you then really accomplish, you as an individual? So that is how it is, I do not know. That was not how it was, well then, how is it then to become? I am like everybody else, but it might be a little bit hard, maybe, but just a little bit. Yes of course I can accomplish that! How do you look upon a certain problem? Does the problem even exist? Does your dreams to make some examins, or education, or to come to terms with a certain goal of yours, do you really even think, that is a problem? How do you make that examina, after school, highschool or university? Where do you and your small role as an individual, really fit in, fit in into the great scheme? Then if there is a problem, how then to make it work, for you to reach that gole you have? Well, that's not a problem, not in any way. That is not to be hard in any way, it just has to work, that is a fact, and there is nothing more to it. You are in your youth, or maybe some other age. Where do you fit in? What is your role? You want to do so much, but what difference can you really make? In your future life, what is your role to be? What do you want to work with, who shall you love, and maybe have children with? How do you look upon your competitors? As you might understand, you will have competitors, that is a fact I honestly have to tell you. What will your role become? Where shall you fit in? Are you to become a living legend, or just someone to be forgotten about? Are you to become a legend, or just a looser? Are you to become a legend, or just a looser? There you stand, in your youth or some other age. Where do you fit in? What is your role? You want to accomplish so much, but what difference can you really make? What do you think people will think about you? You want to do so much, but what difference will you really make? You know for yourself, that you might end up as a looser, even if the taste of defeat is bitter, that is a fact. Think man, that you, and only you, can make a difference. That you has to understand, if you doesn't want to end up as a looser. But if you do end up as one, how is your life then to become? The fact is, that you, and all men of humanity, can make a difference. That is how it is to be a human, that is to be able to make a difference. Thank you from me for this time! Robert N END Det är väl inget problem, det existerar inte ens i sinnevärlden, att det skulle vara så svårt. Varför tror du, att det är så? Det är väl inget, det grejar jag säkert! Du står där, det är i din ungdom, eller annars också kanske. Var skall du passa in? Vad är din roll? Du vill så mycket, men vad kan du göra? Du vill så mycket, men vad kan just du göra? Är det så det är, inte vet jag. Det var inte så det var, hur var det då? Jag är som alla andra, även om det inte är så lite krystat, men det grejar man väl? Hur ser du på ett tänkt problem? Existerar inte ens problemen, med en vidareutbildning efter grundskola eller gymnasium? Vad är din egen lilla roll, var kan du passa in, så att det känns bra? Det är väl klart, om jag tänker på det, kanske ändå att det vore problem, vad är att göra, så att det fungerar för mig? Det är väl inget problem, det existerar inte ens i sinnevärlden. Inte är väl det så svårt, det måste bara gå, inte mer med det. Du står där, det är i din ungdom, eller annars också kanske. Var skall du passa in? Vad är din roll? Du vill så mycket, men vad kan du göra? Du vill så mycket, men vad kan du göra? Ditt vidare liv, vad blir din roll, vad vill just du? Vad skall du jobba med, vem skall du älska och kanske ha barn med? Hur ser du på dina konkurrenter, för sådana skall väl du ha också? Vad är din roll, vad skall du leva av? Skall du bli en legend, eller slutar du, som en looser? Skall du bli en legend, eller slutar du som en looser? Du står där, i din ungdom, eller annars också kanske. Var skall du passa in? Vad är din roll? Vad skall du leva av, hur skall folk se på dig? Du vill så mycket, men vad kan just du göra? Du vet ju det ändå, du kan sluta som en looser, även om det är en bitter kaka att bita i. Tänk, du, just du, du kan göra en skillnad. För inte vill väl du, sluta som en looser? Men om du nu ändå gör det, hur skall då ditt liv bli? Som människa, i vår mänsklighet, det är din rätt, att få göra en skillnad. Det är att vara människa, att göra skillnad. Tack för mig, Robert N. SLUT

On both sides 20

 

 

         On both sides 21, Dysfunktionella familjer och ensambarn, 2009-09-14 Robert Naverstam Dysfunktionella familjer, vad är det? Vi står här mitt i våra liv. De säger, du skapar ditt eget liv, det är du som bestämmer. Är det då verkligen alltid så? I viss mån, stämmer det, att de som har vad en hel familj kan ge, de får det oftast bättre. Om du växt upp ensam, med bara en mor, eller bara en far, då har du inte ens en komplett familj. Om du däremot har en far, och en mor, i bästa fall till också med systrar och bröder, då har du en familj, som är bra för dig. Människors släktträd, funktionsmåsten och behov, det som styr vad du behöver, som säger hur det skall vara, för att det är så bra som möjligt, det finns där. Din mor är godkänd som mänsklig kvinna och som partner, du har då oftast både en far och en mor, och din far är också godkänd som människa och partner. Med hjälp av systrar och bröder, eller de ena eller andra, plus helst både en far och en mor, det orsakar att du troligen, fungerar bättre än ensamuppväxta människor, du har hjälp att skapa din funktion som människa socialt och genetiskt, du lär dig spelets regler. Vad är då en dysfunktionell familj? Du säger ju, att det alltid är bättre med en far och en mor? Kan det inte ändå vara lika dåligt, med både en far och en mor, än hur det är med bara en far, eller bara en mor? Jo men visst kan det gå bra, med bara en far, eller en mor. Men om du inte har andra vuxna, eller andra människor kring dig, att sätta tillit till, som är att lita på, och som du kan anknyta till, då kan det gå bättre. En annan sak är också, att du om du har både en fysiskt och psykiskt stark far, eller mor, trotts att ditt genetiska bagage som du får med dig som startpresent i livet, ändå kan göra, att du får en bättre funktion. Men ändå blir det nog svårare för dig som ensambarn, men inte blir det en lika stor katastrof, som om bägge dina föräldrar kommer från samma funktionsgrupp, både genetiskt och socialt. Det kan gå, men det är ändå bättre om bägge dina föräldrar är normala naturligtvis. Men ser man, vilken röra och skada, en ensam dåligt fungerande, ångestfylld och förvirrad människa kan göra på ett barn, då kan man se, att ändå kan det gå bättre, trotts att det kan verka så keiko med just den familjen. Ser du hur en ensam mor, med dålig funktion kan förstöra ett barn. Se omkring dig, där helt nära dig, kan du enkelt se, att där finns det familjer, med både en far och en mor, men som ändå lyckas bättre, även om mödrarna verkar lika i funktion och framtoning. Se omkring er, och lär er av verkligheten, där kan ni få se att exempel, ur er egen närhet, kan skapelsen visa er, att trotts att det inte verkar fungera, så fungerar det bättre ändå. En dålig far, och en dålig mor, är alltid bättre än bara en dålig mor. Men deras framtoning ger dem deras roller i livet. Vad de lyckas med, beror på vad vi människor är. Därför säger jag er, om ni bara orkar och kan, döm inte dessa människor, de är ju bara rädda och små. Ju mindre och räddare en människa är, desto mer kärlek behöver han eller hon. Man kan därför säga, att en dysfunktionell familj, är en familj som inte är älskad. Älska era medmänniskor, då går det bättre. Förstår ni inte det, då borde ni inte få vara med och leka. Men nu är det så, lär er av er verklighet runt er. Där finns oftast många exempel på hur det är. En rädd och oälskad människa, kan ofta för att inte säga alltid, göra större skada, än om det är två människor. Det följer av att de ändå är lite accepterade, att det går bättre för dem, än för andra helt ensamma.

On both sides 21

 

 

         On both sides 22, Debatesubject, About human rights! Robert Naverstam, 2009-09-18 Visst det råder demokrati i vår herres hage. Andra här runt oss, i boenden som skall vara människovärdiga, de undrar nog om annonskampanjen som går just nu, om de stackars herrelösa hundarna, som måste bo ute, ute i väder och rusk, utan någon husse eller annan fast punkt, vad som är det vettiga och normala i att blåsa upp detta som de gör. Visst, hundar och andra, är det dessa det är mest synd om? Det finns ju uteliggande människor också, och dessa får om kreti och pleti är att räkna med, inkassera en hel bibba med förolämpningar, om att de inte rycker upp sig, att de inte är att räkna med, och att de bara vill missbruka och stjäla. Inte ett ord, om att det faktiskt är människor, att det faktiskt är folk som oss. Från början så var de små, söta och underbara, sedan blev de större och de började växa. Händer och ben rusade iväg, och de blev stora åbäken, som bara var i vägen, de dög inte mycket till, men de ville väl också ha ett liv? Visst, hundar och katter, dem är det synd om, om de måste bo ute. Men människor, utan hem, och utan en fast punkt i tillvaron, dessa får skylla sig själva. De skall själva fixa upp sina krånglande liv, de skall själva, göra vad som för er andra, är så enkelt, de måste fixa tillvarons krav och plikter, de måste klara åtminstone de mest elementära kraven, som vår gudabenådade skapelse och evolution kräver. Vad tror ni att ni är, ni som står där och säger, den stackars hunden som bor ute, lilla söta kraken, han eller hon måste väl någon ta hand om? Vad säger ni då, om era barn, skulle vara tvungna att bo ute? Vad skulle ni säga, om era barn, inte klarade de krav, som tillvaron och evolutionen sagt och bestämt, detta är nödvändiga krav för er att klara, annars får ni inte vara med på skutan. Vilka hundar är mer värda än vår skapelses mest svaga och rädda? Vilka kattor är mer behövande, än de stackars män och kvinnor, som ni säger inte duger? Vilka hundar eller katter är mer värda än dessa? Visst, visst, ni säger kanske att hunden eller katten inte kan påverka sina egna liv. Ni kanske säger, den där eller den där, de kan välja själva. Vi måste ställa lite krav på folk, säger ni kanske. Att bara gå och vara snäll, och stryka behövande och utstötta medhårs, är det verkligen vad vi skall göra kanske ni säger. De får gud i mig rycka upp sig, det här duger inte längre, de får antingen gå, eller också göra något som för alla andra hade varit så enkelt så enkelt. Det som för andra varit helt enkelt en baggis, är för dessa grabbar eller tjejer nästan helt omöjligt. De försöker varje dag, men det går bara inte, de är inte med på skutan, på samma vilkor som oss andra. De är utanför, och rädd är jag för att vara tvungen att säga, det kommer de vara sedan också, om de inte får hjälp. Det är nästan ingen av dem, som utan ens en klapp på axeln, och ett annat sätt att se på detta, än att de skall rycka upp sig, som enkelt och utan plan och mål, skall sägas måsta vara som alla andra. Får de inte en plan, någon form av verksamhet, kanske ett ordnat jobb, kanske fysiskt eller annat, så har de inte mycket till möjligheter. Det dessa grabbar eller tjejer gör då, det är vad de blir tvingade till, den väg som för oss andra är den smala vägen, den blir för dem omöjlig att gå, för oss andra går den kanske att komma fram på, men bara kanske, men för dessa finns den inte ens. Den breda vägen, den finns inte heller för dem, det går inte, de passar inte in. Man får ordna till dem en väg där de kan gå, som de är, det är det enda jag kan säga. Får de bara chansen, då kan de oftast göra något, men då måste de få chansen. Detta är svårt nog för dem annars också. Det talas om kostnader, när det gäller dessa. Det talas aldrig om, att de kanske skulle kunna bära lite av de kostnader de orsakar. Det talas aldrig om, att de också kanske skulle kunna göra något, och då få känna, att de är värda något. Det räknas aldrig som en réell möjlighet, att de skulle kunna bära åtminstone lite av de kostnader de orsakar. Det talas aldrig att det kanske skulle kunna göras chanser för dem. Det finns inte några öppna vägar för dem att gå. Det talas aldrig om att det skulle kunna vara så, att de skulle kunna vara en resurs de också. Det talas aldrig om, att de också skulle kunna vara glada och medverkande i något arbete av någon sort, och då också vara till nytta. Det är de svagaste i vårt samhälle. Det talas nästan aldrig om att de också skulle kunna få känna att de också kan vara värda något, att de också skulle kunna vara en tillgång. Så fort det inte går, när det inte fungerar, då kastas det ut, och i många fall, så säger samhälle och andra, att de omöjliga att hjälpa, och att de inte duger något till. Det finns inte resurser för dem. Det finns inte metoder. Det finns inte möjligheter. Samhället har inte vägar som duger, för att de svagaste i vårt samhälle också får en plats som de kan säga vara deras. Även de svagaste i vårt samhälle, de måste få en chans. Det bara är så. De är väl ändå, om man tar samhället på pulsen, det är väl ändå bättre att de får en chans, än att de ses som värre och svårare att rehabilitera eller ta hand om, än det är att ta hand om hundar och katter. Är det inte bättre om vårt samhälles svagaste medlemmar, kunde få en chans, så att de också är värda lika mycket, eller kanske till och med mer, än våra hundar och kattor? Skall dessa inte åtminstone få försöka att bära lite av de kostnader som de förorsakar? Skall inte de med, få förmånen att känna, att de kanske också är något? Vad säger ni, om jag ställer frågan? Vad säger ni? Är våra svagaste män och kvinnor i vårt samhälle, som då är människor, är de mindre värda, än dessa hundar och kattor, som det slås upp stora kampanjer om överallt, där det sägs att det är så, eller så behjärtansvärt att ta hand om dem? Vad säger ni? Är inte våra svagaste mer värda, än att gå från port till port, jagade av jantelagen och allmän sed och moral? Borde vi inte försöka, att få fart på vårt samhälle, så att de av oss som är svagast, att de också skulle få en chans? Att de åtminstone skulle få chansen, att bära lite av de kostnader som de förorsakar, och då inte bara vara en kostnad, utan också få känna att de var en resurs? Tack för mig! Robert N SLUT

On both sides 22

 

Well, the font on the small artwork above?

Poor Richard!

 

         On both sides 23, Hårda bandage, Sångtext, Robert Naverstam 2009-09-24 Vers 1: Visst, jag var kär som en galen kanin i april. Visst var jag kär som en kanin i april. Vem tror du att du är, från Malmö inget nytt. Vad tror du att du kan, som inte de flesta andra också grejar, från Malmö inget nytt, nej från Malmö inget nytt. Visst var det hårda bandage, ändå förlåter jag dig väl, men ändå måste jag säga, tyvärr blir det nog så, från Malmö inget nytt, nej från Malmö inget nytt. Visst, det var hårda bandage i april, för en galen kanin, visst, det var hårda bandage i april, för äskandes galna kanin, från Malmö inget nytt, nej från Malmö inget nytt. Nej inget nytt för en galen kanin, hårda bandage i april, ja hårda bandage i april, nej från Malmö inget nytt, nej inget nytt från Malmö. Nej hårda bandage för en galen kanin från april. Vers 2: Jag står här väl än, på samma djävla ställe, mitt i mitt liv. Jag var ledsen som en liten kanin i början av mitt liv, ja kär som en galen kanin i april, ja kär som en galen kanin i april. Jag står här väl än, samma ledsna lilla gnagare, mitt i mitt djävla så kallade liv. Nej från Malmö inget nytt, nej från Malmö inget nytt. Ja här är jag, mitt i mitt liv, kåt som en galen kanin, nej från Malmö inget nytt, nej från Malmö inget nytt. Nu bor du i någon förort, någonstans halvlångt ut, du har bott där du bor nu, så vitt jag vet, en himlans massa år. Jag kommer inte vidare, men visst minns jag dig än, jag den galna gnagaren från april, jag den galna gnagaren från april. Nej inget nytt från en morotsmarodör, nej för en morotsmarodör, samma gamla visa igen, ja samma visa igen, här är ständig april, ja här är alltid april. Ja en ändå faktiskt ändå, en lite glad rapport från april, ja en lite glad rapport, ändå lite gladare, från kaninen från april, ja från kaninen från april. Nej inget nytt från Malmö, nej från Malmö inget nytt, nej inget nytt från Malmö. Hårda bandage för en galen kanin från april Vers 3: Visst, jag var kåt som en kanin i april. Visst, jag var kär som en galen kanin i april. Vem tror du att du var, nej från Malmö inget nytt. Vad tror du att du kan, som inte de flesta andra också grejar, från Malmö inget nytt, nej från Malmö inget nytt. Visst var det hårda bandage, ändå förlåter jag dig väl, men ändå måste jag säga, tyvärr blir det nog bara så, från Malmö inget nytt, nej från Malmö inget nytt. Visst, var det hårda bandage i april, för en galen kanin, visst, det var hårda bandage i april, för äskandes plitandes galna kanin, nej, från Malmö inget nytt, nej från Malmö inget nytt. Nej inget nytt för en galen kanin, ja hårda bandage i april, ja hårda bandage i april. Nej från Malmö inget nytt, nej inget nytt från Malmö. Ja hårda bandage för den galna kaninen från april. SLUT    

On both sides 23

 

 

       On both sides 24, What do I do wrong? RN 2009-10-05 Yes, you where the boss. I didn't like you, but you made yourself a life. I didn't have many friends, but I was stupid enough to think, that I had friends. All of my friends, now have lives, quite good lives also, and they know it. What was it then that I made wrong? I meet people daily, who are making fun of me, and of my as they think, stupid idiotic ideas and as of the fact, that people like me should have a life. The thing is, that we do not have lives, we do not get most of our so called ”human rights” as up to what the rest of you have. They do not think that we are worth it, is that the case? What can I say more? We are worth it, but it is too costly, it is too dangerous, and we are too hard to take care of. What is it then that we do wrong? People like us, what do you think about us? Do you think, that it only is the mafia, and others that make our lives miserable? Do you really think, that organizations such as Fountain House and others, can make all of our lives as good as the files the rest of you have? Can you give me and the others the father we often didn't have? Many of the more problematic cases from our groups, didn't have a father at home, the most vulnerable years of our lives. Why didn't we then deserve it? What did we then do wrong? I do not think, that you and the rest of you, as you judge people like me, make use of the so called brain they say that all of you have. What can I then do more? The fact is, that me and others of us, we have been molested and used most of our lives. If we then do not make it, what more can we do? Vomit by fear in some cell, as we at the same time make in our pants? I can not help you, but I do want to have a life just as you have. I can not say, that I not am trying, I try as good as I can. What do we then do wrong? I do not like your attitude, you say that we have been given all the chances that we can get, and that we really has been given all of our chances. That is not the case. As we try, we are being molested, and we have pain. You say that your dogs, are getting cold outside in the streets. They should be given shelter, but we do not get that chance. Are really humans as us, not worth as much as your dogs? What do we then do wrong? When we shall try to get a life, and maybe have a girlfriend or boyfriend, then you say, why do you just not get yourself one? We do not dare. People are following each and one of our steps. We are not being trusted. We do not get help. You say that you try to help us all that you can. That is not the case. If only one of us are lost they say in the bible, all of the creation are doomed. We are often lost, what do we then do wrong? I cannot help you, but I would like to have a decent life, as good as the rest of you. If I mess with my life and not are making it, what more can I do? What more can I do? Vomit in pain in some cell, is that the chance you give me? Is that the best that you can do? What do I then do wrong? Why do I not then get the same chance as your dogs and cats? What do I then do wrong? What do I then do wrong? I do not know. I know that I try. Just to try, that is obviously not enough. END

On both sides 24

 

 

        On both sides 25, Vad kan vi göra för er?, Robert Naverstam Visst, jag en man. Vad har jag, som den människa jag är, rätt till att få del av i dagens samhälle? Vad tror ni, det är som får oss stackare att surra? Vad tror ni, att vi tycker och tänker, om vad det än är? Tar man en sådan sak som sex. Alla skall ha rätt att skaffa sig barn, det förstår ju de flesta. Men ni, ni stora, normala, självgoda, ni som av arv och hävd, har allt det vi inte har, tar ni er inte rätten att säga, de där tokarna, inte har väl de rätt till allt? Vad tror ni, att vi har rätt till? Vad tror ni, att vi enkelt kan skaffa oss? Vad tror ni, att vi enkelt kan skaffa oss, av allt det som ni av arv och hävd säger, detta har alla rätt till? Vad tror ni vi tänker? Kanske att de där vanliga människorna kan göra en insats, och vara med, och säga att ni, ni, alltså också vi, vi måste passa in oss i ledet, så att människan inte skall hotas. Är detta det mest konstruktiva som ni kan komma med, när det gäller oss? Är det, det bästa ni kan göra, för att rädda oss, vi är också era medpassagerare på vår planet, så därför, skall inte vi också ha en framtid? Förstår ni, hur ert förakt för oss, hur det skadar och sårar oss? Tror inte ni, att vi också kan ha ont? Tror ni, att vi bara är snälla, dumma original, som har det som vi har det, och är nöjda med detta? Vad skulle ni säga, om ni inte fick kärlek? Vad skulle ni säga, om ni inte orkade en dag? Det kan liknas vid att alltid stå där vid den vägg, som ni så ärligt säger att ni kan gå in i, så att det är så synd, så synd om er? Den väggen gick vi in i utan att ha gått in i den. Den väggen har vi alltid varit präglade av. Vi har gått in i väggen, innan vi ens hunnit tänka, så eller så är det. Vad kan man säga? Ni skall inte fråga er, vad kan vi göra för er? Ni skall fråga er, vad kan ni göra för oss? Förstår ni, att vi vill vara med vi med, och kanske göra något för er? Är det verkligen så konstigt? Ni skall inte fråga er, vad kan vi göra för er? Ni skall alla fråga er, vad kan vi göra för er? Förstår ni hur jag menar? Fråga inte er, vad kan vi göra för er, fråga er, vad kan ni göra för oss. För vi skulle verkligen vilja göra något för er. Förstår ni vad jag säger, vi skulle verkligen vilja göra något för er, förstår ni det, vi skulle verkligen alla vi, vilja göra en samhällsinsats. Varje dag för oss, om vi inte är aktiverade, är fulla av ångest, för att våra liv är så hemska som de är. Förstår ni, att för oss är varje dag, en dag när vi kan gå under. För vi räknas inte in bland er, er ni normala, som får vad ni behöver. Ni är vad ni är, jag och många av oss är ingenting. Ni har rättigheter, det har inte jag, eller vi. Men vi skulle faktiskt vilja göra en insats, de flesta av oss. De flesta av oss kan också göra en insats, även om inte ni tror det. Vi skulle också vilja känna, samhället vill ha något annat av oss, än att bara kunna göra den insatsen, att vi bara kan vara till nytta, med lapp om tån i ett kyligt rum, och då alltså inte längre vara en kostnad. Vi vill också göra en insats, även om inte ni tror det. Vi vill inte bara sitta där, och inget göra. Vi är inte lata degosar, det är ni som säger att vi är detta, och då gör oss till det. Vi vill också göra en insats, även om inte ni verkar förstå detta. Vi är också människor, även om ni säger, att vi vill inte jobba. Det är inte så, fråga er inte vad ni kan göra för oss, fråga er vad vi kan göra för er, så enkelt är det. SLUT

On both sides 25

 

 

         On both sides 26, Hur ser ni på er själva, och er framtid. Robert Naverstam, 2009-10-15 Hur man ser på dig själv, och hur andra och du själv ser på dig, är av avgörande betydelse för hur det blir med din roll i livet du lever. Vad andra gör i förhållande till dig, och hur det är med din självständighet, och människovärde, är i mycket, det som bestämmer hur det går för just dig. Om du skäms för dig själv, du tycker ibland att du är äcklig, och din syn på dig själv, pendlar mellan självförakt och idealisering, dessa saker är avgörande, för vad andra, i sin tur tycker om dig. De flesta tycker väl, att de är värda att bra saker händer dem. De flesta anser att de vill att trevliga saker händer dem. De flesta vill ha ut mycket av livet, det liv de lever vill de njuta av, så att det blir bra för just dem. Detta är inte samma sak, som att det händer bra saker för just dem, eller att de får ut vad de vill ha ut, av just sitt eget liv. Detta är som jag sade, inte samma sak, vad du vill ha ut av ditt liv, och vad de i verkligheten får ut av det. Ditt liv, andras syn på dig, och din egen roll i ditt eget liv, är i mångt och mycket det som bestämmer hur det slutar för dig själv. Du kan alltid ändra på något, inte allt, men något. Ibland kan små underverk synas ske med en människa. Men det är inte alltid detta går. Ibland har tillfälligheternas spel, en avgörande roll för hur det slutar. Det är ändå alltid du själv, som har ansvaret för hur det går. Du kan aldrig bara sitta där och skrika, -Varför gör ni inget? Det må så vara, det kan vara så att för lite görs. Men ändå är det alltid till syvende och sist, du själv som måste ändra på ditt liv. Även om andra ibland gör för lite, är det alltid du själv, som måste göra det mesta av jobbet med att förändra ditt liv. Andra må vara taskiga, de må beskylla dig för att vara lat, de må säga att du är jobbig, när du kräver ditt eller datt. Men i sista hand, är det alltid du som är den styrande. Det är du som själv skall styra. Du skall se till att du är på väg någonstans dit du kan komma. Du skall se till att du skall ha så bra hjälp som du kan få. Du måste själv se till att du kommer dit du vill, eller åtminstonde någonstans alls. Du kan aldrig skylla bara på andra. Får du fel hjälp, vad kan de göra? De har tusentals patienter i vissa fall. Men du har oftast bara dig själv, att tänka på. Du själv har bara dig som kan föra dig vidare. Du själv är dig själv närmast. Vem du är eller vill bli, eller blir, det är alltid bara du själv som kan slutföra något. Det är din egen syn på dig själv, och hur andra ser på dig som person, det är detta som måste grundlägga varje förändring av synen på en själv, med det slutmål man oftast har, att få ett bättre liv, att bli mer nöjd med sitt liv, och vad du själv gör av det. Ändå är du ju ibland själv hjälplös. Du kan inte förändra allt i ditt liv. Vad du kan göra för misstag, och vad du kan göra för att undvika det eller det felsteget, så att bra saker händer för dig, det är vad som avgör vad du får för slut i ditt liv. Du får inte vara så blind, att du inte ser vad som händer runt dig, du får inte heller vara så misstänksam, så att du tror att allt och alla är emot dig. Du får inte tro, att du inget duger till. Men du får inte heller förstora dina möjligheter, så att du tror att du kan göra vad som helst. Hur och vad du slutar som, är till syvende och sist det som avgör, vad som blir ditt liv. Kom ihåg, att det är ditt eget liv. Det är alltid du, som avgör hur det slutar. Ingen annan kan få ha helt dömande eller slutexecutiv rättighet. Du har rätt till ett eget liv, även om andra säger, det har du inte.

On both sides 26

 

 

        On Both sides 27, Zoo, Robert Naverstam, 2009-10-22 Visst, ni säger att det inte finns fega människor i våra grupper. Ni säger, att det är snälla killar, alla dem som har det som oss. Det kan nog vara så, men det gäller inte alla. En kille som vet var han kan få tag på något han behöver, han blygs nog inte, om det nu är serverat som det är bjudet. Även han vet ju, hur det är att vara pank, att inte ha någonstans att bo, att få stryk 3-5 gånger i veckan, om det är så illa. Även han har nog fått stå med mössan i handen, klädsamt framåtböjd, med blicken kuvad i marken, framför någon som anser, att nu är det han som bestämmer. Men det där är väl ingenting? Folk som er tänker ni väl? Folk som oss? Vad skall jag säga? Det är serverat som det är bjudet, förstår ni vad det i praktiken innebär för folk som oss i gemen? Visst, människan är primitiv. Ibland kan en alfahane från våra släktingars grupper, chimpanser eller andra, dunka ner en mindre telning av egen art, utan synbar anledning. Men dessa grupper består inte av miljontals individer, som slåss och har slagits om kärlek och resurser i tiotusentals år nu, om makt, ära, pengar land eller annat. Det har vi människor som är så primitiva gjort i tiotusentals år, trotts att det sägs och påstås, att vi är så otroligt utvecklade och civiliserade. En normal chimpansfamilj är ur många aspekter mer civiliserade än oss, vi människor, vi den självgoda arten, som är jordens guddoms avbild och vår planets maktfullkomliga styrare. Vi styr, vi äter, vi skiter och slänger skräp runt oss, vi underkuvar andra om det behövs, och vi talar om för dem, hur de skall leva. Vi har krigat i alla år, vi har ställt oss människa mot människa, vi slåss och vi härjar, och så har det varit, så länge vi har levat, som art på vår otroliga planet. Vi styr, ni andra är våra slavar, är det så? Visst är det så det är på många sett, det vet vi alla. Vad tror ni då, om hur vi skulle behandla någon mindre vetande ras, eller vad det än varda månde, om vi ställdes inför någon? Vad skulle universums oräkeneliga säga, om det hängde ett rymdskepp från jorden, över deras planeter? Vad skulle de säga, hej, trevligt att råkas? Vi har guld och mineraler på vår planet, vi blir jättegärna slavar åt er helt gratis, utan annan betalning än en smäll på käften, vi hjälper er hemskt gärna med att ta åt er av våra rikedomar, tror ni att de skulle säga så? Skulle de säga, vi serverar, ni får ta vad ni vill, om de nu förstod så pass mycket? Varje varelse måste få rätt att vara kung i sin egen närmiljö. Vi människor har inte rätt till era saker, och ni har inte rätt till våra, det är väl så det måste vara, är det inte så, eller vad tror ni? Det får inte vara serverat som det bjuds. Men vi är ju så smarta säger vi. Folk har ställt sig mot folk i alla tider. Detta är helgat säger vi, det är helgat, att folk skall ha rätt att ställa sig mot folk. Förstår ni vad andra skulle säga? Vad skulle vi säga, att den gamla rymdkultisen V från 1980-talet inte alls är vad människorna skulle göra, om vi fick chansen? Är då V inte likt oss? Vad vill människan åstadkomma med sina, alltså våra tänkta utflykter ut från vår planet? Vad vill vi med livet? Vad är våra och andras rätt? Hur är det med vad den lilla invandrade gröna mannens mål i livet? Vill han måhända att vi människor skall slita i deras saltgruvor? Vill han kanske låta andra köpa oss som slavar eller sällskapsdjur? Vill vi att vi människor skall stå som djur i bur, på deras djurparker, utan andra möjligheter än vad våra tigrar, apor eller bufflar har, i sina visten, för att stå där och betraktas av andra arter? Vi kanske skulle vara mycket exotiska och locka besökare i tusental till deras motsvarigheter till våra etablisemang för dem själva? Vill vi att andra skall behandla oss, som vi behandlar dem? Kyss er i röven mänsklighet, vi har ingen chans, eller har vi det? Skall vi servera det för er, så att ni kan ta vad som bjuds, eller hur blir det nu?

On both sides 27

 

 

        Hur blir man något annat än en kostnad? Robert Naverstam, 2009 Hej ni mina medmedborgare i Sveriges rike. Idag skall riksvraket, Robert N, spekulera i, hur man kan se på ett möjligt vardande som vrak här i vårt rike Svedala, nu i början av det 3'dje årtusendet. Den första frågan ni skall ställa er, det är, är ni något, eller med andra ord, finns ni? Svarar ni då, ja jag finns på den frågan, då kan ni glatt gå vidare för att beta av nästa punkt, som är, vad ni då är? Blir svaret något annat än vrak, då är ni kanske inte så himla tokig ändå, eller åtminstone, så ser ni på er själv, som någon ändå lite mer att räkna med, men om ni nu ändå svarade vrak, då får ni gå vidare till nästa punkt. Halleluja vad roligt det är att vara människa! Vad blir då nästa punkt. Hur ser samhället på er, som person och värde? Vad är ni för samhället? Vad tror ni? Ni är både ur första och upp till sista punkten, sedd som en kostnad. Hur blir ni då, något annat än en kostnad? Den frågan kan ge kalla kårar längst ryggraden, på till och med, den mest luttrade bostadslöse. Vad ni är, är en kostnad, samhällets hantering av er person, går i första och sista punkt ut på, att få er att inte längre vara en kostnad. Hallaluja vad roligt det är att vara människa! Om ni ännu har någonstans att bo, och kanske till och med ett arbete, då är ni ett rehabiliterat vrak, men ändå dock ändå, ett vrak, och en osäker inteckning för samhället, för hur ni skall kunna vara till nytta och också klara er. Om ni ännu har någonstans att bo, men inte ett arbete, då är ni ett förtidspensionerat vrak med kanske en egen lägenhet. Om ni inte har någonstans att bo, och inte klarar varje dag, utan att nästan gå i bitar, då är ni ett utslaget vrak, troligtvis också med missbruksproblem. Halleluja, vad roligt det är att vara människa! Det sista steget, det är att vara ett avlidet vrak, ibland också utan egen grav. Vad har då hela hanteringen av er, slutat med? Vad är ni då, nu när sista punkten avklarats? Ni är en före detta kostnad. Och nu då annars, ur alla andra synvinklar, nu när ni då äntligen har dött, vad är ni då? De kremerar de flesta nu i våra tider. Ni är då inte ens gödning för blommor och växter. Ni har gått från att vara en vandrande parfymbomb, sedd som obekväm överallt. Ni är nu, det renaste som finns. Med bara lite mer av er egna fantastiska tur, med den tur, som i så mycket kommit att prägla ert liv, ni kan nu följaktligen gå vidare, ur askan i elden! Halleluja vad roligt det är att vara människa!

On both sides 28

 

 

        Södermalm 2009-11-05, klockan 08.00, torsdag. Regnig morgon, på ett vaknande Södermalm. Alla är på väg någonstans, till arbete eller annat, men vad är då jag? Ändå hopp, trotts regn och kyla. Man på kaféet, han ser på sin bekant och säger, lägenheten skall säljas, jag läpjar på mitt java, 20 kronor för kaffe med påtår, det är ändå, allas vårt Södermalm. Vad säger du, du vanliga man, du med ditt boende, din fru, och ditt faktiska liv. Det är väl bra, är det inte det? Vad säger då jag? Jag frågar igen, är det då inte bra? Vad säger du om de som inget har? Tror du att de alltid valt detta? De säger att jag har hyresrabatt, de säger att jag är priviligierad. De ser på mig och de säger, du har haft tur. Hur tror du då att det känns? Hur tror du då att det känns? Regnig morgon på ett Södermalm som vaknar. Jag läpjar på min kopp, jag landar på dasset alldeles innan jag går därifrån, regnig morgon på ett vaknande Södermalm. Ändå trotts kylan, min själ minns än sommaren som var. Min själ längtar ändå till den sommar som kommer nästa år. Visst lyser solen ändå, trots kylan och regnet. Visst lyser ändå solen, trots den kalla novembermorgonen. Visst är också jag glad ibland, även om det de facto är kallt, och morgonen är regnig. Trots bara några grader varmt, och en isande vind, ändå jag lever, ändå jag lever, det här är vårt Södermalm. Det sista jag tänker innan jag lämnar min tomma kaffekopp, mannen med sin kompis, var skall han bo sedan, hur mycket får han för sin lägenhet? Ändå lever jag, även om morgonen är både kall och regnig. Robert Naverstam

On both sides 29

 

 

        Vågar du inte möta kärleken? Robert Naverstam 2009-11-26 Vågar du inte möta kärleken, du rädda lilla stackare? Vågar du inte möta, hennes vidöppna famn? Vågar du inte, ta den ynkans lilla skrutt till chans, som ändå kunde betyda så mycket? Vågar du inte, möta hennes varma kropp, du lilla krake? Ja du lilla, hennes famn är vidöppen, och du skulle behöva, för att laga din själs öppna blödande sår, där kunde du ligga hopkrupen likt en liten fågelunge, ständigt väntande, trånande, behövande, ja'a du din stackare, du är behövande, ja du din krake, nog behöver du. Vågar du inte känna, detta behöver jag, för att jag är människa, detta behöver jag, för att det skall snurra? Vågar du inte känna, tänka tanken, det här måste jag klara av? Vågar du inte göra, vad andra så enkelt kunde säga, att det kunde sägas, det var väl ingenting, det var inte ens en baggis? Varför då klaga, du rädda, du lilla, du skrämda fågelkrake, varför då klaga, när det ändå gör så ont som det gör? Varför då klaga, du rädda lilla du, du skrämda lilla fågelkrake, varför då klaga, när det nu ändå är så svårt, det gör ju ändå så ont? Ja klaga du lille, det vet du ju, så väl, så väl, att du vill, men att du aldrig får. Men du vet ju lika väl, du har rätt, även om du aldrig får, eller vad du nu än tror, du lilla klena, du rikskrake, vad tror du? Du tror ju ändå vad du tror, du lilla rädda krake. Det är ju som det är, du vet ju det så väl ändå, hur du än ber och bönar. Ja hur du än ber och bönar.

On both sides 30

                  Är du ledsen lilla du 2, Robert Naverstam, 2009-12-03 Är du ledsen, och ensam, du rädda lilla duva? Struntade din fader i dig? Sade din moder till dig, att dig ville hon inte ha, hon ville ha en flicka? Sade din styvfader till dig, att du var en otacksam ungtupp, utan någon chans, och att du skulle vara tacksam, för du hade det väl ändå ganska bra? Rädd får man vara, men inte svag. Liten får man helst inte vara, men gärna stursk, gärna får man vara en glad parningsvillig tupp, en man bra stor i truten, med en stor, stor, stor, jätte-jättestor snopp. Liten får du väl vara, bara inte snoppen din är liten. Dum får du nog vara, men inte utan att vara framfusig. Du skall ta din chans när den kommer, annars går det inte. Den chansen som står där, den kan vara din sista. Liten får din snopp inte vara. Är den det, måste du kompensera detta med ett stort ego, Super-Egon, hulkens överman! Hulken? Han står ju bara där och grinar! Hulken? Inte en torr kudde! Hulken? Han är ju så djävla rädd! The incredible Hulk? He is as green as uranium! He is as green as a ruby! He is as green as some stone! The incredible Hulk! Why cannot the idiot stop crying? Incredible? You didn't say it. You almost didn't try! Incredible? You cannot even stop a running train! Incredible? You said it! You said it! You cannot live here. I can almost not live here eigther. I hope for some kind of a last chance. I hope for some last taste of some sort of dignity. I hope for a last drill, even if I haven't gotten it, since almost never. I hope for a last chance. I hope for some love. I hope for some kind of love. I still hope for love. I do not know, what to do otherwise. You cannot always choose. You cannot always stand tall, to face the future, in the way men work together. Men try to work together. That do not always work. Du är ju bara Egon, Super Egon, Hulkens överman! Super Egon, Super Egon, Super Egon, Hulkens överman! Du är ju faktiskt bara Super Egon, Hulkens överman! Super Egon, Super Egon, Super Egon, Super Egon, Hulkens överman! Är du ledsen och ensam, du rädda lilla duva? Struntade din fader i dig? Sade din moder till dig, att dig ville hon inte ha? Nej dig ville hon ju inte ha, hon ville ju ha en flicka! Sade din styvfader, att du var en otacksam ungtupp, som trodde han var något? Utan någon chans, utan någon som förde dig genom livets första år. Utan någon chans, utan en vägledande guide, som kunde föra dig genom hela ditt livs helvete. Är du ledsen och rädd, du skrämda stackars duva. Var skall räven ta dig? Var skall du rugga dina sista fjädrar? Var skall ditt liv sluta, du lilla rädda du? Var skall ditt liv sluta, du lilla rädda du? Är du ledsen och rädd, du skrämda, stackars lilla duva? När skall räven ta dig, du lilla? Hur slak och rädd blir du inte, när du ruggat loss dina sista skrämda stukade fjädrar, lilla stackars du? Var skall ditt ynkans liv sluta, du stackars skrämda, rädda lilla du, var skall det sluta? END

          On both sides 31

                  Vad som är enkelt för er, är oöverstigliga hinder för oss. Robert Naverstam 2010-02-18 Människor i gemen, de har väl inga fördomar mot oss? Vanligt folk, tycker väl bara, att vi är lite annorlunda, men att vi annars är som de. De ser på oss, som någon, som inte vet vad de vill, att vi är svaga, otvättade och oduschade, dålig hygien alltså, vilket naturligtvis kan vara ett problem. De kan se oss som någon, som har ett nära förhållande till sin moder eller fader, ännu i vuxen ålder, att inte någon av dessa parter kan låta släppa taget, att vi alla är vad vi är, men ändå annorlunda. Visst förstår vi alla, att har de inte kunnat bygga upp ett liv till sig och till sina barn, som är bra och riktigt, då skulle de inte tillåtas att ha några barn. Men detta är ett kontroversiellt antagande. Det är ett starkt ställningstagande att säga så rakt, att så här borde vi göra, visst, det gör ont att säga så direkt, att så borde det vara. Visst, det är ett ställningstagande, som tar ställning för den förändringsbara och utvecklingsbara människan. Det är ett ställningstagande som säger, det är inte kört, det går att ändra saker och ting. Det är nog så, att människor som oss, vi tar om vi kan och orkar, ställning för att vi skall få rätten och möjligheten att förändra oss, och att utvecklas, vad skall vi annars göra? Något måste vi ha som mål och möjlighet, för att inte tappa tron och taget alldeles helt. Vi vill vi med. Det är så får ni förstå, vi vill vi med. Människor i gemen, de har väl inga fördomar mot oss? Vanligt folk, de tycker väl bara, att vi är lite annorlunda, men att vi annars är som de. De ser på oss, som någon som inte vet vad de vill, att vi är svaga, otvättade och oduschade, dålig hygien alltså, vilket nturligtvis, kan vara ett problem. De ser på oss som någon, som har ett nära förhållande till sin moder eller fader, ännu i vuxen ålder, att inte någon av dessa parter inte kan släppa taget, att vi alla är vad vi är, men att vi annars ändå bara är lite annorlunda. Att vi kan ha svårt att hitta en partner, det kan de ju se och konstatera, men inte är detta något som rör dem. De ser hur det är, men de vet inte vad de skall göra. De vet inte hur de skall kunna ge den drabbade, eller de drabbade, en enkel puff i ryggen i rätt riktning. Det kan vara svårt att lösa deras problem, men det är ofta lätt, att inte förstå vad som är fel, och att bara hånande säga, vad skall vi med den dåren till, hur kan han vara si eller så, hur kan det vara som det är? Människor i gemen, de har väl inga fördomar mot oss? Vanligt folk, tycker väl bara, att vi är lite annorlunda, men att vi annars är som de. De ser på oss, som någon, som inte vet vad de vill, att vi är svaga, otvättade och oduschade, dålig hygien alltså, vilket naturligtvis kan vara ett problem. Det de de facto säger, det är att vi måste göra något åt vår situation, annars får vi inte vara med. Människor i gemen, de har väl inga fördomar mot oss? Vanligt folk, tycker väl bara, att vi är lite annorlunda, men att vi annars är som de. De ser på oss, som någon, som inte vet vad de vill, att vi är svaga, otvättade och oduschade, dålig hygien alltså, vilket naturligtvis kan vara ett problem. Det är inte så enkelt, att bara göra si eller så, även om det syns vara enkelt. Att bara göra si eller så, det är lika svårt för oss, som det är enkelt för er. Det som för er inte är något problem, det kan synas vara ett oöverstigligt hinder för oss. Vad är då hemligheten med lyckan? Vad är det, som gör att en människa är olycklig, och en annan lycklig? Vad är då hemligheten med lyckan? Det kan vara, att kunna knyta an, att försöka öppna sig för kärleken, det kan vara att våga bli ledsen, det kan vara, att våga vara människa. Är du människa, du lilla rädda kryp? Vad är du då, du rädda lilla? Jag frågar än en gång, vad är då hemligheten med lyckan? Är det, att våga bli ledsen? Är det att våga tro på människan? Är det att veta, att din avkomma blir lycklig? Är det att veta att din avkomma blir lycklig, är det detta som är hemligheten, med kärleken? Är det detta som är hemligheten med lyckan? Våga tro, du rädda kryp, våga veta, du lilla rädda. Våga veta, att du är lika mycket värd. Våga tro, att det skall gå bra för dig. Våga veta, att ditt liv, det räcker, det är vad det är. Du är värd all kärlek, du är värd smek, du är värd att veta, att din själ, och din kropp, de är värda samma allt, samma helhet, som tusentals turtur duvor, och hångelmåsar får? Vad är då en hångelmås? Du frågar kanske igen, vad är då en hångelmås? En hångelmås, är en lycklig mås, och därmed basta! SLUT Tack för ordet!

          On both sides 32

                 Hyresrabatt? Vad är det? Robert Naverstam, 2010-01-21 Visst kära vänner, visst, hur kan livet te sig, för en man som mig? Idag är det 2010 i januari, det är torsdag, och vi skall sända radio, så mycket vet jag, om inte annat. Jag är en man i den ålder jag är, det är så, att jag är den jag är. Jag bor, för bor gör jag, inte ens det gör ju alla människor, i vårt fantastiska samhälle, men visst, bor gör jag, i en etta i stan i Sveriges huvudstad Stockholm. Jag har bott där nu en 12-13 år, och jag trivs ganska bra, men nog skulle jag velat ha lite större, men det får duga. Jag såg på hyreslappen när den kom, sammanställningen över hyrorna för 2009-2010, och jag såg att det verkade vara en lite låg hyra. Jag undrade ju, hur det kunde vara så, jag undrade hur hyran kunnat bli så låg alltså. Som den dåre jag är, det säger ju folk, jo som den dåre jag är, undrar jag själv, kan jag ha missuppfattat hyran? Kunde det blivit någon felkoppling, som orsakat att jag fått så låg hyra som det verkad, att det inte stämde alltså, och att jag därför kunde bli vräkt? Jag är ju tokig, så jag vet att jag kan ha fel i vad jag tror och ser ibland. Jag vet att jag är en dåre, jag vet att det är lätt att driva med mig, eller att lura mig, att det kan synas som lika lätt som att sno godis från småungar. Det är inte en rolig insikt, om att man faktiskt inte alltid har sådan koll som andra tar för givet att de skall ha. Det kan synas lika lätt att lura mig, som det är att sno godis från småungar, lika moraliskt fel också, eller kanske till och med mer fel. Jag undrade då, kan det vara så? Jag får fråga någon tänkte jag, min radar sade ju, att jag inte hade så låg hyra som de sade. Min radar sade, de försöker lura dig Robert, nu får du akta dig. Jag frågade någon ur den personal som är till för att hjälpa mig, och de sade sedan de kollat, som de sade, att det var precis som det stod på lappen, siffrorna stämde, det var så det var, jag behövde inte oroa mig, jag skulle inte bli vräkt. De sade att jag hade haft tur helt enkelt, som bodde i en så fin och välskött förening, och att vi bara kunde ha så låga hyror som vi hade, det var väl bara bra? Men min radar signalerade, att det var något fel, kan det då vara så, att jag hade varnats fel? Jo det var så det var, min radar sade ju, att något var fel. Jag har nu gått runt och funderat på detta i över ett år nu, att jag inte litar på mina sinnen. Jag har undrat, och undrar än, om det ändå inte är så att någon försöker lura mig, eller som försöker driva med mig. Men jag kan inte göra mer än jag gör, och att betala in en annan hyra än den jag enligt blanketten skall, det säger de ansvariga, att det skall vi inte. Man kan ju säga att jag har en felaktig syn på vad som är riktigt, och att som jag tror att det är, att detta inte stämmer, eller om det ändå stämmer, jag vet inte, och det är väl som det är? Men vad är det som stämmer eller inte stämmer, för står ni hur jag menar? Att feluppfattningen dessutom skulle orsaka att jag skulle bli vräkt, det förstår ni väl, att det inte är roligt. Men det känns som att något är fel, det känns som att min hyresrabatt inte är riktig. Tror ni att detta är roligt? Inte vet väl jag? Jo det är som det blir sade någon, det är som det blir. Tack för idag!

        On both sides 33

                Hur har ni det med kärleken? Robert Naverstam April 2010 Vad säger man om, chanserna till kärlek, för folk som oss? Hur stor är chansen, för att “få till det”, om man tillhör någon av våra grupper, hur stor är då chansen, för att det, “fantastiska” skall hända, någon av oss? Hur stor är chansen, att ljuva toner skall höras i våra öron, och att vi, skall få något av det, som ni tar så för givet, att det skall vi ha, det har väl ni med, vi alltså, kanske ni tänker. Tror ni att det är så enkelt? Jag frågar än en gång, tror ni att det är så enkelt? Det kan jag säga direkt, det är inte så enkelt, det mest troliga, av vad som skall hända, att om ni testar, om ni kan “få till det med någon” om ni är från någon av våra grupper, det som händer, det blir nog tyvärr måstejag säga, ni skulle nog få “bita i gräset”, utan att bli tagen på allvar, eller att ni skulle bli sedd, på det sättet ni skulle vilja bli sedd på. Däremot kanske mormorsmor, lilla tant Halda på 95, kanske skulle kasta ögon efter er. Vad tror ni? Då är det väl ändå bättre om det blir så att ni är utan? Det är inte så enkelt. Om ni vill få till det med någon som ni också gillar, då måste ni nog kunna vara både ledsen och glad. Om ni skall få till det, då måste ni våga, då måste ni försöka, ni måste också ha rudimentära nanospår i er, av den sociala kompetens, som “riktiga vuxna människor” brukar ha, i de flesta fall. Ni måste med andra ord, både kunna ta för er, och ni måste kunna ge, av er egen person, på ett sätt, som blir bra, för alla parter. Ni måste kunna vara som alla andra men också vara unik. Ni måste våga hoppas, ni måste våga handla, och ni måste kunna ta en motgång. Men ni måste också våga att bli så lycklig, som man bara kan bli då, då när ljuva toner hörs, och att ni då måste förstå, att det här, det är speciellt, så speciellt som det bara är då. Tänk, våga, vinn, ta chansen, ni kan vinna mer lycka, än någonsin hur många miljoners miljoner penningar, någonsin skulle kunna göra er. ni kan bli lycklig, godkänd, och det är fantastiskt, bara så fantastiskt som bara ni förtjänar att ha det. Ni kan vinna första vinsten, men ni kan också få bita i gräset. Det är som det varit i de tusentals 10 000 'de perioder av omgångar av år. Allt är som det alltid varit, även utan eller med de “kärlekens blommor”, som de skyller på, att för dessas skull, ta det lite lugnt. Hade alla alltid gjort detta, då hade kanske inte ni själv funnits. Så ladda förståndet, med mod, ladda väskan med alla små, cho-san, cho-san, cho-san!” Gör det som alla alltid gjort, rusa rakt ut i vårsolen, lycklig, kär, och bara helt, ja bara helt, helt bindgalen! Jo, det var det, som det blev av vad som var, cho-san, cho-san på er, så kanske inte Jack blir så svartis! Ha det så bra, för det skall ni fatta, att nu, nu är det vår! SLUT!

        On both sides 34

               Radio Totalnormal 2010-04-16 Mannens kall, kan synas hårt, en kvinnas doft kan sägas tungt. Vad kan en man säga om könsroller i samhället idag? En sak jag tänkt på, är kvoteringsproblem, mellan kvinnor och män. Vad som är ett kvinnliga eller manliga yrken, vad är det? Ta präst till exempel. Förr fick inte kvinnor bli präster, men nu kan de det. En tidigare manlig bastiljon har fallit. Men präst, är inte det, ändå ett mjukisyrke? Kan det månne vara svårare att hitta manliga präster, än kvinnliga? Förstår ni vad jag säger, när jag påstår att präst är ett mjukisyrke. Ett bättre exempel, på var ljämnställdhet kan vara befogad är polis, militär och väktaryrkena. Där är det inget problem, ur mjukis synpunkt, vilka som får jobba. Det kan vara befogat att få in lite mjukare takter i de tre annars allmänt sett mest ”våldsamhetsintensiva” yrkena. Annars, var leder oss kvinnors och mans kall, våra unika genetiska koders kall? Våra fakta, det är ju så, det vet ju alla, kvinnor leker med dockor, killar bygger slott med vallgravar, och de skaffar sig om möjligt, tillgång till både pilbågar och knivar. Var slutar våra genetiska koders kall? Var leder oss våra program, som gör vad och vilka vi är? Var slutar apan, och var börjar människan? Eller slutar apan någostans alls, och börjar en unik art, människan, bara på ett enda specifikt ställe? Ser man helt krasst på hur det är, som jag anser, är det så, att där generna fortfarande till stor del, styr vad som händer, där är det inte så mycket bara inlärt, som leder vår väg, två eller tre grabbar, kan leka, nästan helt utan konkurrens, när de ännu bara är en 05-12 år gamla. Senare visar det sig att generna tar slut, och de inlärda koderna, är de som styr vad som gäller. Det är så det är, tänker jag mig, att senare visar det sig, att generna inte räcker till, för att fylla utrymmet för hela vår arsenal av nödvändiga kunskaper. Eller med andra ord, du kan inte, rätta mig nu om jag har fel, vi kan inte bara med hjälp av våra gener och koder, bygga kärnkraftverk och åka till månen. Där måste det, tänker jag mig, där måste andra saker komma, saker som är inlärda, och som är det som gör människan så anpassningsbar. Jag tänker mig, att det finns ”skolgener”, eller med andra ord, människans hela beteendearsenal, är inte bara baserad på gener. Andra saker som kommer in i bilden, är de inlärningsmässigt bestämda beteendena. Men andra ord, det kan finnas en liten ”skolgen” i människan, rätta mig om jag har fel. Det kan finnas en liten gen, eller kod i oss, som bestämmer att människan inte bara är en genetisk skapelse, det finns också en liten ”pluggbeteendeförbättring” i våra gener. Rätta mig om jag har fel. SLUT

      On both sides 35

              Semester, vadå, för dårar? Robert Naverstam, 2010-04-28 Vet ni, hur många gånger, exempelvis jag själv varit på semester, till sydligare länder? Vad tror ni? Hur många gånger tror ni, 5, 10, 20 gånger, en gång per år, eller hur ofta tror ni? Svaret är att det inte alltid varit kostnaden som bestämde hur det skulle bli, utan även tryggheten, och hur mina andra behov, som inte vanligt folk förstår, kan tillgodoses. Jag har inte varit utanför Sverige eller Skandinavien, mer än 3 gånger allt som allt, och då inte en enda gång efter tjugo års ålder. Vad tror ni bestämmer om jag skall åka eller inte? Trygghet och lugn, ordnade förhållanden, och annat, det är var vad som har avgjort om jag åkt eller inte? Jag har varit byxis helt enkelt, jag har inte vågat. Jag tror nog att det varit ordningen och förhållandena som avgjort om jag kommit iväg, vilket jag inte gjort. Det har inte bara varit kostnader, även andra saker har avgjort, som exempelvis ordning och anpassning för folk som oss. Vi är inte helt hjälplösa, men som jag vet, är det knappt någon ur mina grupper, som jag känner, som åkt ut, på dessa semestrar, som av vanligt folk anses som en rätt, och som en sak, som de nog tror, detta gör väl alla? Det är inte så, alla kommer inte ut på en ordnad semester, även om det ses som något som alla skall kunna göra. Det är inte så, alla kommer inte ut, på en ordnad semester, som annat folk gör. Det är inte en rättighet, om det nu kan kallas detta. Det är en sak, som även folk från våra grupper skall ha rätt till, att åtminstone någon gång över huvud taget, komma bort från de omgivningar de brukar vara i, för att få vad alla tror att de alldra flesta har, en vanlig, ordnad semester. Det kan naturligtvis också vara ett om möjligt vinstgivande projekt, att ta hand om folk från våra grupper, och då bedriva en verksamhet, som naturligtvis skall kunna vara bedriven med en möjlig vinst, för de som arrangerar resorna. Det skulle vara ett projekt, som nog skulle bli emottaget med värme och ett välkomnande “hurra”, från de glada människor från våra grupper, som då äntligen skulle få komma till sydligare länder, eller något ställe dit de annars troligen annars inte skulle komma utan hjälp. Jag säger att jag tror att det skulle bli mottaget med mycket värme och glädje, och att de allra flesta nog skulle bli glada, och att verksamheten nog också skulle kunna bedrivas med vinst. Detta är inte att dutta, och vara klemiga mot folk ur våra grupper, vi kommer annars helt enkelt inte iväg, det är nog så det är. Har vi råd, så går pengarna till annat. Vi bortprioriterar de resor som andra helt naturligt gör, och som de tar för givet, att detta gör alla, åker på semester alltså. Jag kan inte komma på ens mer än en 3-4 stycken av de 100 tals patienter som jag vet om, och som jag känner, som aldrig kommer iväg något alls! Det är inte att klema med oss, vi har också rättigheter, och även behov, samma behov som alla andra. Tack för mig! Robert Naverstam

      On both sides 36

              Tre trallande trilobgiter, Robert Naverstam, 2010-05-09 Vers 1: Vi är grabbarna me klös, vi är grabbbarna på –G, vi har blitt kvar sedan det första Hedenhös. Ja vi är ju de vi är, ja vi har ju blitt kvar sedan första Hedenhös. Vi är tre trallande trilobgiter, ja vi är tre trallande trilobgiter, ja vi är grabbarna på –G. Ja vi är på -G, ja vi är tre, ja vi är på –G, tre trinda trallande trilobgiter. Ja tre runda grabbar, ja tre trinda pysar, ja tre fyrkantiga killar, som é på sån himla massa -G! Ja vi är tre trallande, trillande, lallande, lullande trilobgiter! Ja vi är J,R, ja vi är Hassan, ja vi är Lotta, tre lallande trallande trilobgiter, ja tre trinda, trallande trilobgiter, ja reliker som är kvar, sedan way back, från åt fanders länge sedan. Ja vi är tre reliker, ja vi är tre trilobgiter, J,R, Hassan och så är Lotta med hon me. Ja vi är på -G, ja fan, vi är på sånt himla massa –G, ja vi är på en så himlans massa –G! Tre trallande, lallande, lullande trilobgiter! Tre trallande trilobgiter, ja tre trallande trilobgiter! Ja vi är grabbarna på –G, så himla, helvetes på –G! Ja vi är på G, tre trinda, trallande, lallande, lullande trilogbiter, ja vi é ju så himlans, ja så helvetes himlans mycke massa, på –G! Ja vi är tre trinda trilobgiter! Vi är tre grabbar, kvar sedan det första Hedenhös, eller kanske egentligen, Hedengös. Ja från Hedengös, ja från så himlans attans länge sedan! Än är vi kvar, ja vi är fortfarande på –G, ja vi är grabbarna på –G, och bruden är med hon med, hon som också är på –G, hon är från Hedenhös hon med. Vers 2: Vi är grabbarna me klös, vi är grabbbarna på –G, vi har blitt kvar sedan det första Hedenhös. Ja vi är ju de vi är, ja vi har ju blitt kvar sedan första Hedenhös. Vi är tre trallande trilobgiter, ja vi är tre trillande trilobgiter, ja vi är grabbarna på –G. Ja vi är grabbarna på -G, ja vi är tre, ja vi är på –G, tre trinda trallande trilobgiter. Ja tre runda grabbar, ja tre trinda pysar, ja tre fyrkantiga killar, som é på sån himla massa -G! Ja vi är tre trallande, trillande, lallande, lullande trilobgiter! Ja vi är J,R, ja vi är Hassan, ja vi är Lotta, tre lallande trallande trilobgiter, ja tre trinda, trillande trilobgiter, ja reliker som är kvar, sedan way back, från åt fanders länge sedan. Ja vi är tre reliker, ja vi är tre trilobgiter, J,R, Hassan och så är Lotta med hon med. Ja vi är på -G, ja fan, vi är på sånt himla massa –G, ja vi är på en så himlans massa –G! Tre trallande, lallande, lullande trilobgiter! Tre trallande trilobgiter, ja tre trallande trilobgiter! Ja vi är grabbarna på –G, på så himla, helvetes på –G! Ja vi är på G, tre trinda, trallande, lallande, lullande trilogbiter, ja vi é ju så himlans, ja så helvetes himlans mycke massa, på –G! Ja vi är tre trinda trilobgiter! Vi är tre grabbar, ja vi är kvar sedan första Hedenhös, eller kanske egentligen, Hedengös. Ja från Hedengös, ja från så himlans attans länge sedan! Än är vi kvar, ja vi är fortfarande på –G, ja vi är grabbarna på –G, och bruden är med hon med, hon som också är på –G, hon är från Hedenhös hon med! SLUT

     On both sides 37

              Drottningen av Saba, eller digga morsan! / Robert Naverstam, 2010-05-22 Digga mamma, digga mamma, digga mamma, digga morsan, digga morsan. Vad säger du när jag säger att vi allihop är släkt, digga mumy, digga mumy? Vad säger du när jag säger att blöjan den har läkt, digga mamma, digga mamma? Vad säger du om vår faschistiska utvecklingsteori, digga mamma, digga mamma, digga mamma, digga mamma? Vad säger du? UUUÄÄÄÄHHh, Uuäähh, UUUÄÄÄHHH, digga morsan, digga morsan, digga morsan, digga morsan, ja vi är ju alla släkt, digga morsan, digga, digga morsan. Ja vi lever ju trotts både tuberkulos och pest, digga morsan, digga, dugga morsan! Ja vi är ju så glada i, vår fina utvecklingsteori, ja vi är ju så glada, vi till och med ibland nästan bada, digga morsan, digga, digga morsan! Ja för vi är ju faschister, även om det luktar kiss ther nere! Digga morsan, digga morsan, digga, digga morsan, ja vi har ju en så ball teori, digga morsan, digga morsan, ja vi har ju resurser till att till och med få stå på hennes våta kli, digga mumy, digga mumy, digga mumy, digga mumy! Digga mamma, digga mamma, digga mamma, digga morsan, digga morsan. Vad säger du när jag säger att vi allihop är släkt, digga mumy, digga mumy? Vad säger du när jag säger att blöjan den har läkt, digga mamma, digga mamma? Vad säger du om vår faschistiska utvecklingsteori, digga mamma, digga mamma, digga, digga mamma? Vad fan, uj! Är vi släkt, alltså jag med dig? Nä nu fan räcker det! NÄ NU FAN RÄCKER DET! UUUÄÄÄÄHHHHhhÄÄä! UUUÄÄÄÄHHHHhhÄÄä! Du tror ju att du är drottningen av Saba! Du är lika gammal, en massa bandage, och oljor och krämer. Du luktar nog något liknande också.

      On both sides 38

              Om du inte levererar. 2010-05-27 Hornsgatan, Södermalm, Robert Naverstam Vad är väl då Södermalm, blott en stad, på den här sidan helvetet? Vad är då Söder, du darrande bleka? Var är din vän frågar jag, jag frågar än en gång, var är din vän, du lilla darrande rädda, var är din vän? Jag bor bra säger de. Jag är rädd, säger jag, jag är rädd. Vad är då Södermalm, blott ett ställe, en plats, på den här sidan helvetet? Jag frågar er publicum, än en gång, varför är just jag, den darrande, bleka, veka mannen, och inte du? Varför är det så? Ändå står ju fakta där, likt ett bål av böcker, med åsikter som inte gillas. Det här är Södermalm, en liten håla, på det här sidan helvetet. Vad tror du om mig, min vän? Vad tror jag om dig, min vän? Vad tror jag om mig? Vad tror du om mig, min vän? Lite rörigt kanske, ändå står fakta står där likt ett bål av böcker. Var slutar en rädd mans vandring? Ni säger så glatt, det finns en himmel, på den andra sidan. Det finns en plats, bort om all tid, och allt rum. Det finns en annan verklighet, bortom allt. Men det här, det är Södermalm, en liten håla, på det här sidan helvetet. Det här är Söder, en sketen liten del av stora stan Stockholm. Vad är då livet, här i Södermalm, på den här sidan helvetet? Jag frågar er, än en gång, där står fakta, likt ett bål av böcker. Vad är då söder egentligen, en liten del av helvitte? Jag ser en man, som de säger är gud. De säger, han är gud. Kan det vara så? Vad är då gud? Inte vet jag tänker jag, jag ser fakta, allt är krångel, ingen väg är rak. Det mesta är strul och motgångar. Var slutar då vanligt folks väg? Jag frågar ändå, var är din vän, du lilla darrande rädda? Vad är er framtid värd? Vad är min framtid värd, utan en vän, utan en god vän till mig, en som trotts att jag är den jag är, den lilla darrande rädda, ändå är en god vän som ändå säger, trotts att allt är som det är, en vän som ändå säger, du är bra Robert, du duger ändå. Vad är väl då Södermalm, blott en stad, på den här sidan helvetet? Vad är då Söder, du darrande bleka? Som din vän frågar jag, än en gång undrar jag, var är då din vän, du lilla darrande bleka, du skakande rädda? Var är då din vän? Är han måhända på andra sidan portarna till helvetet? Är det så hemskt, du min vän? Darra du lilla rädda, ändå skall jag, försöka att vara din vän, en liten kort tid till. För det är du ändå värd, kanske, men bara kanske. Om du inte levererar, jag kremerar! Tro inte något annat. Om du inte levererar, jag kremerar! Halleluleå!

      On bort sides 39      

              Vad är då en hångelmås? Robert Naverstam, 2010, Södermalm. Vad är då hemligheten med lyckan? Vad är det, som gör att en människa är olycklig, och en annan lycklig? Vad är då hemligheten med lyckan? Det kan vara, att kunna knyta an, att försöka öppna sig för kärleken, det kan vara att våga bli ledsen, det kan vara, att våga vara människa. Är du människa, du lilla rädda kryp? Vad är du då, du rädda lilla? Jag frågar än en gång, vad är då hemligheten med lyckan? Är det, att våga bli ledsen? Är det att våga tro på människan? Är det att veta, att din avkomma blir lycklig? Är det att veta att din avkomma blir lycklig, är det detta som är hemligheten, med kärleken? Är det detta som är hemligheten med lyckan? Våga tro, du rädda kryp, våga veta, du lilla rädda. Våga veta, att du är lika mycket värd, som alla andra. Våga tro, att det skall gå bra för dig. Våga veta, att ditt liv, det räcker, det är vad det är. Du är värd all kärlek, du är värd smek, du är värd att veta, att din själ, och din kropp, de är värda samma allt, samma helhet, som tusentals turtur duvor, och hångelmåsar får? Vad är då en hångelmås? Du frågar kanske igen, vad är då en hångelmås? En hångelmås, är en helt normal lycklig mås, och därmed basta! SLUT

     On Both Sides 40

              Debattinlägg, Skapelsen suger, Robert Naverstam, 2010 03 15 Visst, hur är det? Hur är det, du Svenne Svensson, medborgare i Konungariket Sverige? Joo ni, medborgare, på den här sidan helvetet? Jaha du Sven, förstår du fakta, förstår du, att du också har rätt? Alla har rätt, utom Robban, för han är minigris utom tävlan. Visst, minigris utanför tävlan? Vadå? Äh skärp dig, hörru, Svenne, Svenne, Sven, be nu gud säga, du är värd allt Svenne Svensson! Jamen du Svenne, du är gud, du är värd allt. För Gud skapade dig, till sin avbild. Jo du Svenne Svensson, du är gud, men kanske ändå utanför tävlan. Jaha, Richard, ditt flin är så oljigt, att det kanske kunde lysa upp universum! Var det därför det blev krig, för att gud skapade oss till sin avbild? Hur var det Ricke? Var det månne så mörkt, att allt måste lysas upp? Jo du gud, du är vrak utanför tävlan, jo du gud, det suger om dig och din son. Jo du gud, du och din dåre till avelsprojekt, det suger om er så in i bomben. Förstår du mig gud, men ändå, trotts att det ”suger” så om er, så är ni ju godhet. Trotts att ni är vad ni är ni två, eller tre egentligen, ni är ju ändå godhet, trotts att det ändå suger så om er, fakta! Jag får väl drista mig till att försöka, en liten bön kanske skulle göra er, min Fader, lite mer glad? Kan gud fader, ge mig en kvinna som vill ha mig, och som jag vill ha? Gode gud, kan du säga helt öppet, -Du är värd lika mycket som alla andra Robban? Vad skall jag säga? Skall jag säga, att det suger så om mig också? Jomenvisst, jo jag var ju avbilden, av Fadern och sonen. Då måste det väl suga om mig med? Det suger om skapelsen gud! Det suger om skapelsen! Jo, men, visst, så är det, hur är det? Hur är det Sven Svensson, medborgare i Konungariket Sverige? Joo ni, vi är alla vad vi är, medborgare, på den här sidan helvetet. Men vänta, tog inte Gud bort helvetet, för de som trodde på honom? Jaha du Sven, förstår du fakta, förstår också du, att du har rätt du med? Alla har rätt, utom Robban, för han är minigris utom tävlan. Visst, minigris utanför tävlan? Vadå? Äh skärp dig, hörru, Svenne, Svenne, Sven, be nu gud säga, du är värd allt! Drista dig att våga Sven, du är värd allt. Bara därför kanske, en liten bön, om jag får be! Ha, ha nu var jag rolig! En liten bön, om jag får be! Hej på dig Sven, en liten hälsning, från den här sidan helvetet! Gud suger Sven lilla! Vad kan lilla mamma annars säga? Jo det är väl så, även om vår Fader, är all godhet, allt fint, allt vackert, jo men det är han väl? Ändå får jag kanske framföra en liten hälsning från den här sidan helvetet! Skapelsen suger gud! Men en vårdag, som den vi får i morgon kanske? Inte suger väl den? Vet inte, kanske ändå inte! Jaa, fantastiskt, kanske ändå inte! Den suger kanske ändå inte, i morgon 22 maj 2010, på Södermalm i Stockholm, Sverige. Skapelsen är bäst Gud, länge leve skapelsen Fader, länge leve skapelsen Gud, ja Gud, länge leve skapelsen Gud Fader! Må fan ta den som säger, den suger!

      On both sides 41

              Rättigheter, vadå? Robert Naverstam, Götgatan 38, Södermalm Vad skall man säga om oss, de svagaste av de svaga? Vad är våra möjligheter och förmåner, när vi skall leva de liv vi så förmånligt fått? Vi kommer ju inte undan livet, det måste ju levas, vare sig vi vill eller inte. Självmord är inte ett alternativ, och bostadslöshet, vad tror ni vi säger om den möjligheten? Var slutar vi, vi de svagaste, oftast eller ofta? Hur slutar vi våra liv, eller med andra ord, hur går det för oss? Jag hörde en politiker på TV för någon vecka sedan. Hon pratade om äldres möjligheter och rättigheter, i slutet av sina liv. Hon sade, att om en medborgare var 85 år eller äldre, då skulle de ha rätt till ordnade trygga boenden, om de var rädda för sin egen, eller eventuella andras trygghet i sina liv, då på ålderns höst. Jag höll på att få hjärnblödning, när jag förstod, hur krasst hon såg på saken. Vi som skulle behöva hjälp under fler år, vi skulle inte, även om vi var rädda, eller om vi inte klarade av våra liv, ha de rättigheter, som våra pantertanter, och våra gamla farbröder eller andra kunde få, i slutet av sina liv. Vad är det för sätt att se på saken? Kunde inte bemötande och annat, även för oss, även om vi är yngre än dem, skulle det inte kunna, att gå att få till, så att det fungerar bra även för oss, även om vi har fler år kvar, än vad de äldre har? Den dam, eller den politiker det nu var, vilken det nu var, det minns jag inte. Men jag tror att det var någon minister eller annat, från något av våra partier på högerflanken. Kan de inte försöka att få till någon behandling av oss, även om det kanske kostar lite mer? Är det verkligen inte möjligt, för dem att få till något som fungerar, för oss med? Men det talades helt klart om, att det var äldre de menade. Vi andra, vi bland annat, vanliga dödliga psykfall och andra ur grupper som kan vara kostsamma, inte skulle vi ha rätt att ha det bra, även om vi är lite mer känsliga än andra? Kan verkligen inte vi, få ha det bra, så bra det nu går, trotts att vi kostar pengar? Svaret är bland annat så, att det saknas pedagogik, det är ju så, det saknas alternativ för hur vi skall få hjälp. Det saknas vägar och det saknas pedagogik, för hur det skall kunnas att få till stånd behandling. Det säges inte öppet, men det får inte kosta något. Det är ju så, det får inte kosta något. Det beskedet duger inte. Det måste gå att få till behandling även för oss, och om inte annat, program för att få ned vår dagliga ångest, och för att få oss att få mer mening och mindre ångest i våra liv. Det saknas program, för att få ned vår ångest, och för att göra våra liv, lite mer enkla att leva. Det saknas program, som skulle göra så att vi fick lite mer livskvalitet, som andra har. Det förstås inte hur eller vad som skulle kunna få att få till det, så att vi fick det lite bättre. Jag ber er, jag ber er, se lite mer, på hur ni kan göra vår livskvalite lite bättre. Jag ber er, försök åtminstone att göra våra liv, lite bättre. Försök att vara goda människor. Vi behöver också en livskvalite, även om det kan synas som outforskat och okänt, då menande de metoder som inte ännu finns. En möjlighet som faktiskt finns där, men inte överallt tyvärr, det är ju faktiskt Fountain House. Tänk efter lite nästa gång ni säger, att ni inte vet vad ni skall göra, eller hur ni skulle kunna hjälpa oss. Det skulle ju kunna finnas möjligheter. Fountain House finns, även om det är okänt för många. Stå inte bara och se på oss sägandes, vad tror ni att vi säger? Ni missförstår oss. Jag kan bara höra vad ni säger. Jag kan bara se på folk här runt oss här i närheten på det som det säges så pitoreska Södermalm. Det förstår ni kanske också, att det inte är roligt, att inte ha någonstans att sova, någonting eller någonstans som ni kan kalla helt ert eget. Det sägs, att det oftast är folk från utkanterna, som gör brott. Kan ni inte förstå, att där kan man inte vistas. Ni säger så glatt, vi gör vårt bästa. Jag säger vad jag tänker, det beskedet duger inte. Det duger inte att säga, det går inte, eller vi vet inte, vad vi skall göra. Men det är ju vad ni säger, ni säger, det går inte. Jag säger bara vad jag tänker, när jag säger, jag säger bara, det ni säger duger inte. Tack för mig. Robert N, Götgatan 38, Södermalm

      On both sides 42

              Skall Fia-Lotta få sin drömprins? 2010-06-18, Robert Naverstam Vad kan man säga om Stockholm, eller Stockholmen, som den kanske hette då när det begav sig, och allt startade för oss. Jag minns inte hur det var då, skämt åsido, vem lever nu, och minns stan för dessa 1000 år sedan? Jag är ju Stockholmare, även om jag åker till Skåne nästan varje år. Jag har även på senare tid, börjat besöka några Benediktermunkar som är anslutna som kloster, genom den Svenska Lutheranska kyrkan, som jag har förstått det. Det är vad det blivit, vad kan man annars säga? Bittert, är jag negativ? Vad skall jag säga, det är ju som det är, det är vad det har blivit, vad kan man annars säga, halleluleå? Jag bor på Södermalm, och har en alldeles, alldeles alldeles, jättebegåvad dotter, som slår sin fader rejält på fingrarna med sitt mycket proffsiga fotande. Jag har en katt, Elvis, som nog har fixat det för sig. Vad kan man säga om katter, dumma djur, de fattar inte ett någe? Inte är väl vi så smarta? Fixa helpension och roomservice för all framtid, mat, bostad, kärlek, kisslåda, vad kan man mer begära? Annars är det ju som det är. Kattstackaren kan inte gå ut på gården ens för en liten tid, eller ut på Hornsgatan, där är för mycket trafik. Mitt trapphus har ingen anslutning till någon innergård, från våra lägenheter, i samma rad som mig. Det är i Stockholm det händer, det är där jag bor. Det som annars händer? Kronprinsessan Victoria skall inträda i det äkta ståndet, med sin Daniel nu på lördag. Slussarna i strömmen och runt Riddarfjärden, de har varit där, så länge man minns. Det är i Stockholm det händer, det är där jag bor. Det som annars händer? Kronprinsessan Victoria skall inträda i det äkta ståndet, med sin Daniel nu på lördag 19 juni. Man får väl hoppas att han slipper att bli tvungen att ta hand om skötseln av hela riket, alltså om Vickan skulle frånfalla, alltså att han skulle bli tvungen att ta hand om landet, som sköts, och nästan alltid har skötts från stan Stockholm, vid Svedala Strömmar där jag min lyckos, och en del andra lyckosar bor. Vad kan man säga om Stockholm, eller Stockholmen, som den kanske hette då det begav sig, och allt startade för oss. Jag minns inte hur det var då, skämt åsido, vem lever nu, och minns stan för dessa 1000 år sedan? Jag hoppas att människan, skall vara människa för sin planet, och att vi skall kunna säga, vi är stolta, vi klarar av det här. Vi grejar att ta hand om klotet jorden, där vi bor, det som är vårt hem. Vi grejar att ta hand om kulan vi bor på. Vad är det annars som kan räknas? Slussarna i strömmen och runt Riddarfjärden, de har varit där, så länge man minns. Vi får vara stolta för vår stad, där den ligger vid Svea strömmar. Vi får önska vår kronprinsessa och hennes Daniel lycka till. Vi får hoppas att de får leva länge, och att allt blir bra, för dem, och att de får jättemånga små telningar, som skall kunna ta över riket efter deras egna nog någon gång troliga frånfälle. Tack för mig, © 2010, Robert Naverstam.

      On both sides 43

              Neuroser och psykoser under olika tider. Robert Naverstam, 2010-07-01 Visst, alla som vet något om anorektiker eller bulimiker, de vet att det kan skämtas om fotpår från elefanter i smöret. De vet säkert också att stor vit snabelskivling är en populär svamp i dessa läger. De sitter ofta uppe om nätterna och knaprar mackor, och annat, när vanligt folk sover. De är alltid panka, för det vet vi ju, vi har ju sådana matpriser i vårt avlånga land. Vad kan man annars säga? Det är en het potatis, att det kan vara som det bjöds, rätta mig om jag har fel. Vet inte mer om anorektiker, än att det är, som jag har fattat det, en modern psyksjukdom. Förr i världen, var det inte så, att det var så det funkade, rätta mig om jag har fel. En annan skillnad är ju att det fanns hysteriker, som de kallades, under 1800-1900 talens första och sista årtionden. Detta ansågs häröra, som problem, för mestadels kvinnor, som inte fick den kärlek, i form av vad som kunde bjudas, som andra kön ansågs få. En ur forna tiders könsrollers sprungen problemställning. Rätta mig om jag har fel. Det fanns ju också kvinnliga transvestiter sägs det, det vill säga, alltså kvinnor som klädde ut sig till män, för att enkelt kunna gå ut på lokal och supa benet, något som ansågs utanför vanliga hederliga fruntimmers beteendearsenal. Det ansågs inte som riktigt, om kvinnor ville göra saker som ansågs vara inom de manliga bastiljoner som samhällen kunde ha, rätta mig om jag har fel. Numera är ju könsroller en sak, som är en het potatis. Vi gillar inte heta potatisar, är det så? Numera är ju könsroller heta potatisar, är det så enkelt? Rätta mig om jag har fel, jag felar ju på andra violinen, kan man säga så? Heta potatisars sammansvärjning, finns det något sådant? Vad dillar dåren om? Heta potatisars sammansvärjning, ta far på löken? Nu räcker inte inspirationen till mer, är jag rädd! Klappa pappa Hasses heta potatis från kusin Bosse! Hej, hej, hej! Slut

      On both sides 44